Vuur
In This Moment We Are Free - Cities

Det kan väl bara vara bra när en av de bästa rock-/metal-sångerskorna tar ton i sitt nya band. Med en debut som produceras av grymme Joost van den Broek och som dessutom har min favorittrummis Ed Warby som trumslagare kan det väl inte bli annat än bra? Eller? Anneke och hennes nya band Vuur tar oss på en världsomsegling från Berlin till Paris, en segling via luftskepp kanske man kan tänka sig. Det är ett album där Anneke försökt spegla hennes intryck av de städer hon besökt under sitt turnerande, på detta album får vi besöka elva städer.

Det handlar ganska klassisk tungmetall, lite progressiva intryck – ett album som låter lite som en mix av det Anneke medverkat på tidigare även om det i stort är ganska hederlig hårdrock. Anneke sjunger bra och ljudbilden är hyggligt fräsch. Låtarna påvisar hyfsad variation men albumet är över en timme lång så för att det skulle kännas lite mer dynamiskt skulle det behövt antingen betydligt mer variation eller kortare speltid. Men det är ett ganska lättillgängligt album så det kan säkert vara lätt att tilltalas av det, även om jag personligen inte direkt fängslats av Vuurs resa genom några av världens städer.

Det är ett album som har alla ingredienser men som känns ytterst mediokert, jag borde ha uppskattat det men låtarna känns sömniga och kanske lite oinspirerade. Det känns lite som att Anneke och hennes band underpresterar, som att låtarna inte är tillräckligt genomtänkta och att de inte riktigt lyckats uppbringa tillräckligt med eld eller entusiasm för att få liv i låtarna. Det är ungefär lika svårt att skriva om det som det är att fokusera medan jag lyssnar på det, det är inte dåligt men det griper inte tag i mig och det känns framförallt som ett mediokert album. Anneke har gjort betydligt bättre grejer förr och det känns bara som att detta är ett album man kan vara utan.

Jag tycker inte Vuur träffar rätt speciellt mycket, redan inledande My Champion – Berlin indikerar att albumet missar målet. Det är en hyfsad låt men den griper aldrig tag i mig som lyssnare och historien är densamma hela vägen till avslutningen. Det blir lite för mycket kliché, lite för fantasilöst och det känns framförallt som något jag hört alldeles för många gånger tidigare. Lite trist att en så kompetent musiker, låtskrivare och sångare som Anneke står bakom ett så här mediokert album, jag tror att jag slänger Vuur på elden för att värma mig lite i vinterkylan – det är nog den bästa användningen jag ser i detta album.

HHHHHHH