Captain Black Beard
Neon Sunrise

Kapten Svartskägg, man kan ju undra var namnet kommer ifrån med tanke på att det är inga direkta piratskägg vi stöter på när vi ser det svenska bandet som kallar sig Captain Black Beard. Inte heller är det piratmusik. Neon Sunrise heter det senaste alstret och det har ju ett riktigt flott skivomslag, en sådan vinyl hade varit snygg att ha. Det har dessutom oftast varit bra skit när det handlat om Captain Black Beard även om de spelar i en riktigt trött genre där det mesta känns avdankat och gammalt redan när det kommer ut, samtidigt låter det ju oftast bra så det kan alltid vara värt att ge det en spinn eller tre.

Jag läser Disco-AOR och kanske är det ganska bra för det är ju lite mer dansant än mycket i genren. Klämkäckt förstås, tydliga refränger och melodier kryddade med lite diskotendenser, det är upplyftande på många sätt. Snyggt producerat dessutom. Hygglig sångare, kanske inte våldsamt mycket variation, kanske också lite mycket speltid där vi får ett dussin låtar och drygt 46 minuter musik – det hade nog utan vidare kunnat kapas 10 minuter och kanske två låtar.

Egentligen mycket som de tidigare albumen jag lyssnat på, skönt medryckande AOR med dansanta tendenser. Nästan lite så man vill sjunga med. Efter ett tag tröttnar jag dock och väntar mest på att det ska ta slut, det blir lite för många låtar av samma karaktär och lite för lite fantasi för att jag verkligen ska ta detta till mig. Visst är det kul, visst kan man låta albumet gå i full fräs i bakgrunden, det är ganska kul trots allt. Men det är knappast en fullträff som kommer att gå till historien, samtidigt lär det inte göra bandets fans besvikna eftersom det finns mycket att tycka om när det gäller Neon Sunrise.

Gillar ni bandets tidigare alster finns det ingen anledning att missa Neon Sunrise, det är definitivt minst lika bra som föregångaren. Däremot kanske det inte är något för den mer perifere lyssnaren, det finns bättre och mer underhållande AOR, det finns dessutom en del AOR som faktiskt känns fräsch vilket man knappast kan beskylla Captain Black Beard för. Men trots lite fantasibrist och så vidare lockar detta album, det är ju så snyggt – kanske värt att köpa och ha i hyllan? För jag lär knappast spela det igen.

HHHHHHH