Ayreon
Universal Migrator Part I & II

I maj när jag skrev om Stand Atlantics senaste album hade jag svårt att se att det albumet skulle få den minsta konkurrens om att vara årets vassaste, men då hade jag ingen aning om att Ayreon skulle putsa upp ett par gamla alster. Universal Migrator kom år 2000 i två versioner, den drömmande progrockiga The Dream Sequencer och den mer rymdmetalliska Flight of the Migrator. Dream Sequencer-konceptet och andra inslag återkommer i senare Ayreon-album vilket är kul. Det är också en kul minnestripp då denna duo album var hur jag upptäckte Ayreon för över tjugo år sedan och kanske till skillnad från många är det fortfarande en av favoriterna och egentligen skulle jag inte köpa något fler album i år men det är svårt att låta bli när något som detta dyker upp. Kanske tur att de fläskigaste utgåvorna redan var slut hos Mascot.

Ni som hört Ayreon (som jag redan skrivit om åtskilliga gånger för Hallowed) kommer att känna igen stilen. Det är Arjens stil på atmosfär, vi känner igen stämningarna som i olika tappning återkommer på hans album. Skillnaden är dock att på dessa album är det en sångare per låt och inte dialog som det oftast är, och det konceptet tycker jag fungerar riktigt bra, det skapar en dynamisk samling låtar och han har valt utmärkta sångare rakt igenom. Bäst av sångarna är antingen Ian Parry för sin insats på One Small Step eller Johan Edlund för magin i My House on Mars, men egentligen är det främst det instrumentala som glänser. Återigen kan vi framhålla My House on Mars för de instrumentala delarna är magiska här, eller varför inte tungtugget i Into the Black Hole där för övrigt Bruce Dickinson gör sin bästa sånginsats i karriären.

Det är stilistiskt fräscht, fortfarande. Dessutom har Arjen fifflat en del och förfinat och förbättrat redan lysande låtar till något exceptionellt, och det säger jag trots att dessa låtar varit med mig mer än halva mitt liv. Jag kommer att lyssna på denna snarare än de gamla. Två timmar och sexton minuter borde vara mycket men detta äventyr som tar oss bakåt i tiden, på första albumet genom människans historia och sedan mer i universums, är nästan ändå för kort.  Få album önskar man höra mer av, men detta är ett sådant.

Sedan är jag väl egentligen lite avogt inställd till nyutgåvor och trams, att dessutom släppa en massa fysiska utgåvor av något som redan släppts och återprintats kan man ju ifrågasätta, speciellt ur ett miljöperspektiv. Men kanske är han ganska nära sitt mål den gode Arjen när han i sina album påpekar att vi förstört Jorden 2084, sett till hur vi agerar för att begränsa vår mänskliga skadeverkan är det väl inte osannolikt att vi inte kan leva på denna planet om dryga 60 år och då kanske inte några fler plastbitar och transporter av skivor och de utsläpp de orsakar spelar någon större roll – jag väntar trots allt på att få nya vinyler av dessa. Och kanske är det undergång 2084 som är vår nuvarande regerings mål med sin miljöpolitik, en hommage till Ayreon? De kan vara mer kulturellt begåvade än man anar även om sådan performancekonst kanske är lite väl radikal.

Värt att lyssna på helt klart, egentligen är det nog årets album sett till kvalité men eftersom det knappast är ett nytt album håller jag det som nummer två. Det är inte ofta vi får två album som får högsta betyg samma år, men den företeelsen får vi faktiskt nu i och med att dessa två album och denna historia får nytt liv. Så egentligen blir det ju tre album med maxbetyget. Fantastiskt dubbelalbum, fantasieggande och suveränt. Och dessutom Arjens bästa omslag, det blir faktiskt inte så mycket bättre än detta.

HHHHHHH