Ayreon
Transitus

”Jag tycker mycket om Ayreons senaste album The Source. Jag säger ofta att det låter så mycket Ayreon om det… om någon annan gett ut den så skulle jag kunna stämma dem för copyrightintrång och vunnit lätt! Men ”vår genre” kallas progressiv vilket betyder att ta nya vägar och experimentera musikaliskt. Så för att vara sann mot proggens idé så förutsatte jag mig att pröva på något helt nytt än ”typiskt Ayreon”. Jag ville göra något teatraliskt, nästan som en musikal.” Så ser några av Arjens tankar kring Transitus ut och jag har själv tänkt lite i de banorna faktiskt, att The Source må vara fantastiskt bra men på något sätt är den också kanske det sista som går att krama ur den stilen som varit med sedan Into the Electric Castle och tagit Ayreon till höga höjder, men man kan inte variera ett tema hur långt som helst.

Han tar nya grepp med Transitus, Tom Baker berättar och låtarna agerar händelser i vad som kan beskrivas som antingen en serietidning eller musikteater. Samspelet mellan Tom Bakers berättande och musiken är bra, jag brukar inte vara någon fan av talade inslag och många gånger tenderar det till att mest vara av ondo men på Transitus är det mestadels bra men vissa av inslagen kunde ha hoppats över. Det är stilistiskt annorlunda mot Arjens tidigare alster, det är mer jordnära och kanske lite mer direkt än vad det varit tidigare – kanske inte lika komplext och mer symfoniska element än syntar och utomatmosfäriska ljud. Som vanligt är det många gästsångare och röstgalleriet är lika snyggt och dynamiskt som alltid, riktigt bra huvudroller men jag tycker nog ändå att birollerna är än bättre.

Fräscht, finurligt och spännande, riktigt bra. Det är spännande och dynamiskt, berättelsen står aldrig still och det som alltid gör Ayreon så bra är att albumen har en riktning, att de vill någonstans och att de börjar på en plats och slutar någon annanstans och fastnar sällan på vägen, detta är ett nytt utmärkt exempel men samtidigt stilistiskt väldigt annorlunda från Ayreons tidigare alster, vilket är positivt för trots att han har en förmåga att släppa fantastiska album i sina normala sagor så blir även det tröttsamt till slut och progressiv musik handlar ju om att flytta gränser, testa idéer och använda sin förmåga till att skapa något vi inte hört förr och jag tycker nog att Transitus skiljer sig ganska mycket från det vi hört förr, både när det gäller Ayreon och rockmusik i stort – jag kan inte dra en direkt parallell, det är väl kanske inte för intet som vi har tre liknande band där Arjen själv ingår och skriver musiken.

Han slår in på en lite annorlunda bana den gode Ayreon Lucassen och han gör det riktigt bra med ett av årets absolut finaste album. Och om du inhandlar en vinyl eller CD så får du inte bara den utan också ett fint seriealbum som berättar historien, bara en sådan sak. Snyggt och bra, inte lika bra som livealbumet jag recenserade tidigare i år men det är få album som knäcker detta. De 20 timmar jag hittills lyssnat innan jag skrivit detta kommer säkert bli många fler, det är ett grymt album som man inte tröttnar på och även om det kanske inte är Ayreons absolut bästa så är det ett av de som avviker och bara därför förtjänar det speltid ibland. Jag tycker inte att ni ska missa detta album, det vore faktiskt dumt.

HHHHHHH