The Tangent
The Slow Rust of Forgotten Machinery

Tangenten kommer med lite politiska ställningstaganden i sitt nya, väldigt politiska album som frågar sig lite ironiskt vart gränsen ska dras nu. Det handlar förstås om den politiska situationen idag och om hur vi i den rika världen behandlar folk som flyr krig och förföljelse. Det är låtar som rör sig både i det stora och det mer personliga, men också har utrymme för att se till andra aspekter av dagens hetskonsumerande samhälle. Andy Tillison och hans Tangent har aldrig varit rädda att ta tag i ämnen, både på det politiska och musikaliska planet och det snygga omslaget visar väl vad albumet kommer att handla om, det tillsammans med musikalisk virtuositet och äventyrslystnad. De har till exempel för första gången valt att ha en DJ med på sitt album och Tillison själv står för första gången i The Tangents historia för trumslagandet.

Det handlar förstås om progressiv rockmusik och ni som hört The Tangent förr kommer att känna igen er. Det byggs kring långa låtar som verkar byggas upp lager för lager till en storslagen helhet, det känns egentligen inte som att Tillison och The Tangent bjuder på några direkta överraskningar rent stilistiskt. Men det är ett intressant uppbyggt album och som ofta med the Tangent är det ett album som är byggt kring få och väldigt långa låtar, fem låtar men en speltid långt över timmen säger allt om den saken. Mycket variation genom låtmaterialet och The Tangent måste sägas vara ett av få band som faktiskt lyckas med bedriften att hålla långa låtar intressanta, de flesta brukar hamna i tråkigt utfyllnadsmaterial men The Tangent har sällan sådant och jag kan inte höra mycket sådant denna gång heller. Ett väl producerat album som har den typiska Tangentsången, lite talade partier och även några inslag av kvinnlig sång – något bandet inte så ofta brukar ha.

Starkt album tycker jag, ett album med ett intressant politiskt budskap men också som musikaliskt fortsätter att definiera The Tangent som ett av det mest spännande progressiva rockbanden i världen. Kanske inte riktigt lika bra som vissa av deras tidigare album men det är ändå ett högklassigt album som definitivt ska kollas upp av dem som gillar den här typen av musik. Jag kan inte hitta några svagheter, annat än kanske om man börjar jämföra med vad bandet gjort tidigare. Många styrkor finns dock och den kanske starkaste om jag ska välja ett favoritspår är andra spåret Dr. Livingstone (I Presume), det är ett bra exempel på hur The Tangent låter när de är på topp. Avslutande spåret A Few Steps Down the Wrong Road är en tematiskt intressant historia och en vass avslutning som också förtjänar ett par rader i denna text.

Det är väl egentligen allt som behöver skrivas, The Tangent fortsätter att leverera bra och spännande album – de har dessutom alltid något att säga, något för den som tänker helt enkelt. The Slow Rust of Forgotten Machinery är ett album väl värt att titta närmare på eftersom det är lika snyggt på utsidan som det är på insidan. Tillison lyckas än en gång att skapa spännande och relevant musik och trots att de nu närmar sig 20 år och tio album så fortsätter de att imponera varje gång. Riktigt bra och tänkvärt album.

HHHHHHH