The Tangent
Le Sacre Du Travail

The Tangents nya album som släpps samma år som bandet firar tio år sedan debuten The Music That Died Alone har ett koncept och det handlar om Dig (just precis dig, du som läser detta). Arbetsriten om man ska översätta titeln till vårt svenska språk, det handlar om en dag i ditt liv. Detta sjunde album är The Tangents första konceptuella album och också ett album som sägs vara lite av ett risktagande från Tillison och hans manskap. Det är annorlunda mot dagens progressiva rock sägs det. Jag vet inte hur det kan vara modigt med tanke på att progressiv rock handlar om att bryta konventioner, att våga göra det oväntade så om det är vad bandet för kan det knappast sägas vara ett risktagande för att det är precis vad man ska förvänta sig när man sätter tänderna i ett nytt album inom den genren. Jag minns The Music That Died Alone som ett riktigt vasst album och senaste COMM var definitivt också lite av ett mästerverk så förhoppningarna är förstås stora på The Tangent inför detta nya album.

Det är både helt oväntat och helt förväntat, det musikaliska alltså. Med ett band som The Tangent bör man förstås förvänta sig det oväntade och det är just vad du får, oväntade idéer och fem storslagna kompositioner som avhandlar en arbetsdag. Kanske inte det mest intressanta konceptet men i Tillisons händer får det liv och dynamik vilket skapar intresse. Det är ett album som innefattar massor av olika influenser och som egentligen inte drar åt något håll utan berättar sin historia på ett sätt som innefattar massiva spår, kortare spår, medryckande partier, komplicerade partier, melodier och förstås storslagna arrangemang. Det är ett komplext och varierat album och storyn berättar på ett riktigt bra sätt. Det låter dramatiskt och ingenting som direkt påminner om något bandet gjort tidigare, ändå låter det som något vi hört förr, det är ju samma sångare och många strukturer påminner om sådant vi hört från dem tidigare så det är bekant men ändå fräscht och nytt. Precis som det ska vara.

Ett album som kräver tid och ett öppet sinne för att fungera, om du har båda dessa kan jag säga dig att detta album är ett du bör titta närmare på. Starkt komponerat, dramatiskt, djupt. På många sätt är lyriken lite störande, deprimerande i sin stereotypa framtoning. Det rör det deprimerande i ett ordinärt arbetsliv hur folk spenderar timmar med att göra saker de inte vill göra och när de är fria sitter de och glor på televisionen eller gör andra meningslösa sysslor. Det är kanske inte den mest positiva bild av dig som Tillison och The Tangent målar upp, men det är en riktigt bra musikalisk resa. Ett djupt, ett dramatiskt och spännande album som definitivt förtjänar att spelas om och om igen och hur ofta är det bästa spåret på ett album ett som är 22 minuter långt och handlar om det vidrigaste jag kan tänka mig: att kliva upp tidigt på morgonen, åka till ett jobb, jobba med något meningslöst. Det är bara inte speciellt bra ett sådant liv, men denna musik är så han målar en dystopi på ett utmärkt sätt den gode Tillison.

Att The Tangent levererar igen borde inte komma som någon överraskning, att de förnyar sig själva utan att för den skull förlora det man känner igen av bandet sedan tidigare. Tillison måste onekligen beskrivas som lite av ett musikaliskt geni, och detta album kanske är kronan på verket för The Tangent. Ett imponerande album, med många intressanta och imponerande kompositioner. Den enda svaghet jag kan se i detta album är väl att det kräver sin lyssnare och det kräver tid och uppmärksamhet för att man verkligen skall kunna uppskatta det.

Så för er som inte är myror i livets stora myrstack kan jag rekommendera detta tänkvärda och riktigt bra album, ett av årets bästa kan jag utan tvekan säga. The Tangent har gjort det igen, ett lysande album.

HHHHHHH