Spock's Beard
The Oblivion Particle

Glömskepartikeln är ”Skäggets” tolfte album ett album som sägs ta dem i nya riktningar men ändå bjuder på det bandet stått för under en karriär som spänner över mer än 20 år. Senast det begav sig fick de stående ovationer av oss på Hallowed och nu är det alltså dags igen och jag kan inte påstå att det inte var utan vissa förhoppningar jag satte tänderna i detta album. Det första intrycket man kan få är att albumet har ett väldigt intressant skivomslag, det ser dramatiskt ut och det tycks väldigt spännande och intressant om man ser till den detaljen.

Progressiv rock, det går inte att sätta så mycket annan genrebaserad etikett på detta. Om ni känner till band som Genesis, IQ och allt vad de heter så har ni en ganska schysst referensram för vad du kan förvänta dig. Utmärkt produktion, mycket fokus på melodi och harmoni, stora låtar och långa låtar med stor variation får vi förstås också. Det är kanske inte direkt något oväntat för den som hört bandet tidigare, jag tycker nog inte att de tar ut en kompassriktning och sedan rusar iväg i riktningar de inte tagit förr. Det låter i och för sig inte heller direkt som något av deras tidigare album men inte heller som något direkt väsensskilt från vad de gjort tidigare, det låter som ett album av Spock’s Beard helt enkelt. Sångaren är mycket bra och får faktiskt lite hjälp med sin sånginsats då trumslager Jimmy Keegan står för ledsången i Bennett Bulit at Time Machine och han gör det riktigt bra – kanske en ersättare om Ted Leonard skulle hoppa av. Om ni vill ha mer information om hur Spock’s Beard låter på detta album är beskrivningen av det förra albumet i recensionen av det, ni hittar länken till vänster om denna text, väldigt träffande för hur man kan beskriva även detta album.

Nio låtar får vi på detta album, nio låtar som ger oss en speltid om strax över timmen – acceptabelt på ett progressivt album om det håller den grad av variation Spock’s Beard kan visa upp på detta album. Det är också ett sjuhelsikes bra album, alla låtar håller riktigt hög kvalité och man sjunger gärna med i dessa finfina låtar som har en medryckande känsla samtidigt som de lyckas bjuda på stort djup, det är ett album som växer allteftersom man upprepar det. Det är ett album som också är svårt att tröttna på. Dock finns det en elefant i rummet, det känns som att de bara spinner vidare på vad de gjorde senast och det tycker jag är synd eftersom det inte riktigt spelar någon roll hur bra det är när man inte får den där känslan av något nytt och fräscht – ett band som Spock’s Beard behöver förnya sig och det är något man förväntar sig när man får ett nytt album. Det skulle inte heller skada om de hade någon låt med lite bättre fart, tempot är ganska lågt rakt igenom.

Nu har jag dock klagat klart, det är ett album som jag tycker förtjänar att hyllas, det är riktigt bra. Det gör låtar man rycks med i, låtar som väcker tankar och drömmar, det är helt enkelt ett album av nästan samma kaliber som det förra albumet – även om det inte riktigt når upp i den nivån. Jag tycker dock återigen att de skapar progressiv rock av bästa kvalité och gör ännu ett album du inte bör missa oavsett om du gillar progressiv rock eller annan form av musik. Det här är kvalité från början till slut och The Oblivion Particle är ett riktigt vasst album, väl värt att låna sin tid till.

Det finns många bra spår på albumet men för mig står Bennett Built a Time Machine ut lite extra, det är ett riktigt vasst spår som jag tar med mig länge även om jag inte skulle lyssna på albumet något mer i år. Bakom nämnda spår finns det åtta riktigt vassa spår där dock inget ytterligare står ut i jämförelse med de andra, jag gillar att lyssna på dem alla. Slutligen kan jag konstatera att Spock’s Beard fortsätter att leverera kvalitetsmusik, de lyckas sällan med bedriften att göra en lyssnare besviken – den som är besviken på detta album borde nog se över sin musiksmak.

HHHHHHH