It Bites
Map of the Past

… and containers for coins, keys and candy for cuties, det är faktiskt det första som sägs på detta album som går under namnet Map of the Past med brittiska bandet It Bites. Ett album som inspirerats av ett gammalt fotografi, jag kan tänka mig sämre inspirationskällor om jag ska vara ärlig. It Bites är nog också ett band som varit mest känt i hemlandet Storbritannien och kanske inte lika mycket i resten av världen och de har ändrat stil ganska mycket under sin karriär som påbörjades redan 1984 även om den nuvarande ledkaraktären i bandet John Mitchell inte medverkade på den tiden men konceptet kring detta det senaste albumet om att försöka ändra sin tillvaro genom att mixtra med det förflutna är lite av hans även om Mitchells favoritlåtar på albumen båda skrevs av keyboardisten John Beck som normalt sett mest arrangerar idéer från sagde Mitchell men den saken får ni veta lite mer om i vår artikel som förhoppningsvis kommer att publiceras i morgon.

Bandet kanske började som ett popband där Duran Duran kunde nämnas bland de liknande banden men det är inte en liknelse som är gångbar ens med bästa vilja gällande detta album som snarare är progressiv rock. Det är egentligen svårt att sätta fingret på exakt hur det låter eftersom det är väldigt skiftande från teatraliskt och “over the top” som britterna säger till väldigt litet. Det är en väldigt stor variation låtarna emellan men trots detta tycker jag inte att det faller utanför den tematiska ramen som de satt upp och det inleds och avslutas med radion så att på något sätt har vi färdats i en full cirkel när allt tar slut. Ljudbilden och produktionen är fantastisk, det är inte ofta man hör musik arrangerad och genomförd rent ljudmässigt på det här sättet, den som inte imponeras av den kvalitén är troligen defekt i sitt tänkande, man behöver inte gilla låtarna för att erkänna hantverket. Elva spår ger de oss det bitande och dessa är över innan du vet ordet av vilket i detta fall betyder 52 minuter.

Det här är ett album som tagit mig helt med storm, jag har inte lyssnat på något annat album så mycket som detta under mars månad sedan jag fick albumet den sjätte mars har det spelats 28 gånger i genomsnitt, vissa spår har fått några extra och avslutande spåren har fått någon mindre snurr eftersom jag kanske blivit avbruten av annat ibland men när det gäller album i år är detta det tveklöst bästa och det är ett näst intill perfekt album på alla sätt. John Mitchells röst är utmärkt för att berätta denna historia som är ett äventyr i sig, musiken blir ett äventyr, en tripp till det förflutna där jag stöter på både positiva och negativa erfarenheter, allt emotionellt och perfekt berättat av ett band som jag tidigare inte ens hade hört talas om, vem hade trott det?

Låtarna är alla riktigt bra, så gripande och så starka, ett album som får mig lite grann att tänka på Steve Hacketts briljanta Beyond the Shrouded Horizon i att det är lika felfritt sammansatt och lika underbart att fördjupa sig och förlora sig i men egentligen är det inte speciellt likt mer än att de båda kan benämnas som progressiv rock. Mest betagen blir jag av spåren Clocks, Wallflower, Send No Flowers och Meadow and the Stream, dessa är nog vad jag skulle benämna som tidlösa klassiker om de skulle haft samma genomslagskraft som de större banden vill säga och faktiskt även trots att de medverkar på samma album ganska olika i karaktär. Jag har inte hittat någon direkt svaghet med detta album mer än att det förstör mitt övriga recenserande eftersom det är ganska beroendeframkallande.

Ett fantastiskt album, det finns inget annat att säga mer än kanske att det är ett näst intill perfekt album och det är årets finaste hittills, det trots att flera band överträffat sig själva i år. Imponerande och jag lovar att ni kommer att ångra er om ni inte tar er en närmare titt på detta album, speciellt ni som gillar progressiv rock. Och som att inte elva grymma låtar vore nog, jag har aldrig hört ett album sluta bättre än detta.