Trouble
The Distortion Field

Label: Hammerheart Records
Tre liknande band: Black Sabbath/The Doors/Kyuss

Betyg: HHHHHHH (5/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. When the Sky Comes Down
2. Paranoia Conspiracy
3. The Broken Have Spoken
4. Sink or Swim
5. One Life
6. Have I Told You
7. Hunters of Doom
8. Glass of Lies
9. Butterflies
10. Sucker
11. The Greying Chill of Autumn
12. Bleeding Alone
13. Your Reflection
14. The Apple from the Snake


Band:
Rick Wartell - guitars, bass (track 9), vocals (backing)
Bruce Franklin - guitars, bass, vocals (backing)
Kyle Thomas - vocals (lead, backing)
Mark Lira - drums, percussion


Discography:
Psalm 9 (1984)
The Skull (1985)
Run to the Light (1987)
Trouble (1990)
Manic Frustration (1992)
Plastic Green Head (1995)
Simple Mind Condition (2007)
The Distortion Field (2013)


Guests:
Jeff Olson - keyboards
Michael Drew - bass (track 13)
Michael Aukofer - drums (tracks 5, 10, 13)


Info:
Bruce Franklin - Producer
Rick Wartell - Producer
Bill Metoyer - Mixing
Larry Burns - Engineering
Fully remastered by Erwin Hermsen at Toneshed Studio

Released 2022-07-29
Reviewed 2022-12-24

Links:
troublemetal.com
youtube

hammerheart


read in english

Förra året skrev jag om fyra album av bandet Trouble som återsläpptes, det får bli ett i år också när The Distortion Field ska avhandlas. Inte det snyggaste omslaget, men de var väl inte så snygga överlag Troubles omslag. Det släpptes 2013 med ny sångare och kanske nya idéer, jag läser att vi 2023 ska få se ett nytt album, det kanske vore något även om originalsångare Wagner tråkigt nog dog förra året, så det kanske blir med Kyle Thomas i så fall. Det kan bli intressant. Men är The Distortion Field intressant? Jag ser lite blandade reaktioner när jag researchar albumet, men det är nästan aldrig tacksamt för ett band som byter sångare.

I viss mån känner jag igen samma Trouble som jag skrev om förra året, jag noterade inte ens att de bytt sångare förrän jag läste om det – så det är ingen större skillnad egentligen. Det är lite fräschare, lite mer modern, lite mer varierat än flera av de föregående jag skrev om förra året. Ganska fräscht överlag faktiskt, bra varierat, bra sånginsats, bra melodier, snyggt djup. Ett lättillgängligt album på många sätt, och det trots att det inte känns sådär typiskt kopierat från allt annat, samtidigt kan man ju knappast påstå att det är ett album som sticker ut väldigt mycket stilistiskt. Det var nog dömt att föra en obskyr tillvaro, men dem som hittar till det kommer nog finna ett album de gillar.

Ett underhållande album, trevligt och välgjort med bra låtar. Inte bandets vassaste men knappast heller det sämsta. Det finns mycket att tycka om här, klassiskt doomig, klassiskt snygg ljudbild, ett trevligt men knappast överdrivet uppseendeväckande album. Men om jag nu skulle skapa mig en samling av Trouble-album tror jag det självbetitlade från 1990 och detta skulle vara mina givna val för de är nog de två bästa. Jag rekommenderar den som gillat Trouble och av någon anledning missat detta album att ta sig en titt, det kan definitivt vara värt det.

Kul album, kanske mindre kul att mycket av det bättre 2022 är återutgåvor av olika slag, samtidigt är väl knappast någonting som släppts de senaste åren annat än återutgåvor eller plagiat av annat och i den aspekten är ju faktiskt återutgåvorna roligare.

HHHHHHH