Trouble
Manic Frustration

Det kanske kan bli lite manisk frustration av att skriva om fyra Trouble-album på kort tid, detta är dock det senaste i kronologin och det sista jag skriver om. Manic Frustration tar vid där det självbetitlade Trouble avslutar genom att titta lite mer bakåt, mindre doom metal och mer sjuttiotalsstil på denna, tänk Black Sabbath och du har en bra idé, kan också jämföras med det föregående albumet som jag också recenserat. Omslaget vittnar också om lite sjuttiotals-psykedelia och kanske är det så rent musikaliskt.

Stilistiskt en bit ifrån de första två albumen och vidare på den väg de slog an med självbetitlade Trouble, men kanske utan samma riktigt unika stil. Fräsch och snygg produktion precis som föregångaren, men kanske inte riktigt lika spännande, föregångaren hade en mer intressant balans mellan det gamla och den inriktning de tar på detta album, något som gjorde den till något alldeles extra. Men det är ett varierat album som bjuder på en del hyfsat fräsch och spännande musik, lite retro blir det också, retro från förr kanske man kan påstå.

Precis som sin föregångare bjuder detta album på lite magi, speciellt Rain och Breathe… är riktigt vassa låtar som lyfter detta album en del. Och jag tycker att det är ett riktigt tilltalande album, ett där bandet definitivt visar sig från en riktigt bra sida och det är egentligen bara att lyfta på hatten för ännu ett album som gör det värt att ta sig an de fyra album som Hammerheart givit oss ur Troubles fina katalog. Det var dessutom kul eftersom jag själv inte direkt hört något av dessa album så blev det riktigt trevliga nya bekantskaper där Manic Frustration definitivt kommer att fortsätta få speltid lite då och då.

Det är definitivt värt att kika närmare på detta fina album från 1992, det har stått emot tidens tand väl och känns minst lika roliga nu snart tre decennier efter att den såg dagens ljus för första gången.

HHHHHHH