Oversense
Egomania

Oversense är tillbaka, de släpper nu sitt andra album Egomania. Debuten kom 2017 och fick ett mittbetyg av oss. Nu har de genomgått en del förändringar på personalfronten men huvudman Danny Meyer är fortfarande kvar i bandet, men gitarristen är ny, en youtubeprofil. Lite konstigt då kan tyckas att de gör musik som rackar ner på sociala medier och alla wannabee influencer/kändisar. Men så är det kanske inte ett album som känns helt logiskt på alla sätt, omslaget vittnar om något apokalyptiskt men jag hör inte det i musiken och lyriken orkar jag faktiskt inte bry mig i då Meyer ofta sjunger rätt otydligt så det är svårt att få något sammanhang där.

Egomania tar väl vid ungefär där The Storyteller slutade, lite som en habil uppföljare om man ser till filmbranschen. Det är inte ett album som kanske överraskar, sångare Meyer är lite av en besvikelse, kanske hyfsad men samtidigt extremt själlös genom större delen av albumet. Annars är låtarna oftast klämkäcka med tydliga refränger, ganska typisk europeisk power metal om man ska sätte det i ett fack. Och över femtiofem minuters speltid, är inte det att ta i? Jag tycker inte att de har nog variation eller dynamik för att jag ska orka lyssna i 55 minuter. Jag började lyssna på detta album innan det släpptes men har först nu lyckats spela det nog för att kunna skriva, det kanske säger något om hur mycket man lockas att lyssna.

Det är ett trevligt album att lyssna på, låtarna rycker med och så vidare. De som gillade föregående albumet kommer tilltalas av detta också, men det är för platt för att sticka ut. För tråkigt för att glänsa, för fegt för att sticka ut. Det är ett försiktigt album som aldrig vågar sticka ut hakan och då blir det ett som man har liggande i över ett halvår innan man kommer till skott och kan skriva om det, jag måste tvinga mig till att spela Oversense då inget med albumet riktigt lockar. Visst är det bra när man väl spelar det men man ska ju vilja göra det också, och det är det här med att göra minnesvärda låtar som Oversense inte klarar.

Kanske är det värt att kika på Egomania, det är ganska medryckande och lättillgängligt. Det är knappast nytänkde, spännande eller fantastiskt, men den mesta musik som släpps är ju inte det och Egomania är minst i paritet med genomsnittet, kanske aningen bättre. Gillade du The Storyteller kommer du att gilla detta.

HHHHHHH