TDW
The Days the Clocks Stopped

Dagarna då klockorna stannade, det kan ju vara dagarna då vi färdades in i ett svart håll eller då batterierna i klockorna tog slut inom ett par dagar och det inte var någon som bytte. Med tanke på hur långt vår teknologi kommit är väl det sistnämnda mest troligt. Men det kan ju också vara en analogi för en näradödenupplevelse, som är tematiken bakom detta album. Det är progressivt och nederländskt, Tom de Wit heter upphovspersonen och den som är kvicktänkt kan ju ana att bandnamnet refererar till det. På albumet berättar alltså Tom sin historia om hur hans liv förändrades, det kommer också med en dokumentär för den som köper CD/DVD-utgåvan, den har jag dock inte sett så jag skriver bara om albumet här.

Progressivt i metal- eller rock-genren, musik med atmosfär, djup, känsla av dramatik och så vidare. Man kan höra influenser från de välkända namnen ur genren men det känns ganska fräscht sammansatt och nog bjuds det väl på några oväntade inslag, vilket förstås är en trevlig variation i en annars betydligt mer statisk genre än den borde vara. Albumet är ganska varierat och låtarna är ganska äventyrliga och finns i varierande längd från väldigt korta på ett par minuter till nästan arton minuter med en total speltid på ungefär åttio minuter. På dessa minuter hinner musiken färdas i många olika riktningar och för att få en grundidé kan du väl jämföra med det mesta inom den progressiva genren, från Ayreons historieberättande, till Dream Theaters standardsättande, eller Spock’s Beards progressiva rock och så vidare.

Riktigt bra! Jag gillar dynamiken, djupet, att det är fräscht och dessutom emotionellt berättat. Jag tycker dock att det är ett lite långt album, åttio minuter blir ofta mycket även om det är bra och du behöver nästan ännu mer dynamik för att intresset ska vara på topp från inledning till avslutning. Men det är svårt att hitta något att vara riktigt kritisk till då albumet har det mesta och svagheterna måste eftersökas av kriminaltekniker och den absolut bästa utrustningen, och det är väl inte ens säkert att de hittar något som slår hål på TDWs storhet. Det är svårt att inte dras till detta albums snygga progressiva metal/rock som dessutom på ett emotionellt och dramatiskt sätt berättar en historia – en historia jag låter er själva lyssna på och bygga er egen dröm, jag är inte så säker på att min upplevelse av berättelsen är densamma som någon annans.

Musik som definitivt sätter avtryck, som sett till senaste åren nu nått ett betyg som garanterar en plats på topplistan när året summeras, förra året fick fyra album samma eller bättre betyg än The Days the Clocks Stopped. Nu har jag dock hittills strösslat bra betyg i mina recensioner hittills så det kanske överträffas 2021, vi får väl se, men TDW och The Days the Clocks Stopped bekräftar att året börjar väldigt positivt. Jag tycker att ni ska ta er en närmare titt på detta album, det kan definitivt vara värt att sätta tänderna i men skyll inte på mig om ni får tandvärk och behöver köpa en ny skiva sedan.

HHHHHHH