Maverick
Ethereality

Maverick är ett pålitligt band, vi har skrivit om dem två gånger tidigare och givit samma betyg – blir det samma igen för Ethereality? Precis som tidigare imponerar väl inte omslagen, men det är kanske inte omslagen som är kvintettens huvudnummer. De tycks ha fått en del positiva recensioner runt om, något som förstås inte alltid behöver betyda särskilt mycket eftersom det finns recensenter som överdriver. Så vad ska jag då skriva om detta fjärde album som jag låtit snurra ganska flitigt i min musikspelare den senaste tiden?

Det handlar om klassisk hårdrock, inga överraskningar när det handlar om stil. Det är ganska typiskt för genren, hyfsad energi, relativt modern produktion, det är som tidigare album jag skrivit om. Vi får tio spår som bjuder på hyfsad variation men inget som sticker ut jämfört med annat i genren, det dynamiska hade nog också kunnat vara bättre. Men klassiska som de är håller de speltiden sansad och vi får knappa fyrtio minuter att lyssna på, vilket känns ganska lagom och mer hade varit negativt för helhetsintrycket.

Andra spåret Thirst känns väldigt medryckande och fängslande, där tycker jag att bandet träffat väldigt rätt. Annars är jag väl inte lika säker på övriga låtar, de är bra men kanske inget som sticker ut. Det kanske man kan säga om albumet som helhet, att det inte är något som sticker ut. Men visst, det är ett bra album och den som uppskattat bandets tidigare alster kommer antagligen att finna detta minst lika tilltalande. Men jag är ganska tveksam till att det skulle gå hem vidare musikaliska kretsar, de närmast sörjande imponeras säkert men perifera fans kommer inte att dras till Mavericks senaste album.

Gillar du klassisk hårdrock, eller Mavericks tidigare alster kan du säkert finna detta album tilltalande och då kan det vara värt att kika närmare på. Men jag tror samtidigt inte att det är ett album som kommer att göra något större avtryck, det fungerar, det går att lyssna på, men det lyfter aldrig till någon superhög nivå.

HHHHHHH