Marty Friedman
Tokyo Jukebox 3

Marty kommer med en ny Tokyo Jukebox, det var ungefär ett decennium sedan sist. Nya J-pop-låtar som tolkats av Friedman i mestadels instrumental tappning men det finns faktiskt en, The Perfect World, som har kvinnlig sång. Om jag ska säga något om det grafiska så är väl kanske inte omslaget det snyggaste men Friedmans gitarrkompetens är ju extremt stor så man kanske inte bryr sig så mycket om hur det ser ut.

Instrumentalrock eller instrumentalhårdrock är nog kanske den musikaliska beskrivningen i huvudsak. Starkt melodiös med hygglig variation även om likformigheten nog är större än de original som Friedman givit sin egen prägel. En avlåtarna har sång och låtarna är tolv till antalet, speltiden strax över femtio minuter vilket kanske är lite långt. Produktionen är riktigt snygg, gitarrliret är riktigt imponerande och helheten känns relativt fräsch utan att kanske bryta någon superny mark – har man hör Friedmans tidigare Jukeboxar kommer man känna igen sig i detta album.

Det är ett bra album med bra låtar rakt igenom, inga svagheter. Samtidigt är det lite så att jag funderar kring om albumet inte hade kunnat lyfta flera steg om det varit fler låtar med sångare, detta eftersom albumets överlägsna höjdpunkt är låten med sång. The Perfect World låter riktigt bra, mer sådant hade definitivt inte varit negativt för albumet som helhet. Men samtidigt finns det ingen större anledning att klaga, det är ett vasst album skapat av en imponerande skicklig gitarrist och det är tilltalande.

Utan tvekan är det värt att kika närmare på detta album, det håller mycket god klass och många bra låtar. Den bästa av hans Tokyo Jukeboxar kan det kanske vara, åtminstone av dem som jag själv skrivit om. Så varför inte ta en närmare titt?

HHHHHHH