Steve Vai
The Story of Light

Alcatrazz verkar vara ett band där gitarrister med storhetsvansinne en gång spelat, Steve Vai tog över i Alcatrazz efter Yngwie Malmsteen. Nu föredrar de båda att spela skalor och försöka verka så duktiga som möjligt på att spela gitarr, det utan att förstå att det bästa de båda har gjort var i det numer döda bandet Alcatrazz och det var länge sedan. The Story of Light är Steve Vais nya studioalbum som ska fortsätta på den konceptuella berättelse han påbörjade på förra albumet Real Illusions: Reflections som släpptes 2005. Så nu har sju år passerat, vad har hänt? Har han förstått att bra musik inte handlar om att onanera så mycket man kan med en gitarr?

Inte direkt, ingenting har egentligen hänt. Det handlar om ”titta-på-mig-jag-är-bäst” under större delen av albumet, en massa komplicerade fingersättningar och så vidare och ett album som inte har någon riktigt genomgående röd tråd utan det rör sig både hit och dit på ett sätt som inte alltid känns helt logiskt. Produktionen, ljudbilden är okej men inte så bra som man skulle kunna förvänta sig av en virtuos. Att han kan traktera en gitarr råder det definitivt ingen tvekan om, men å andra sidan gjorde inte det det innan detta album heller så varför måste han visa upp det igen? Albumet är dessutom långt, omkring 58 dygn med omkring 1200 spår (jag tappade räkningen runt det tusende spåret). Det är varierat, javisst men samtidigt känns det riktningslöst och därför ganska segt.

Instrumentalrock brukar ofta vara lika trist som att skärskåda en cementerad garageuppfart vilket antagligen är anledningen till att Steve slänger in lite sång här och där vilket gör det lite mindre tråkigt. Därmed inte sagt att det inte är tråkigt för det här albumet är lika segt som en skumtomte i juli vilket främst beror på att albumet saknar ett jämnt flöde, det känns uppstyckat likt en styckad älgko som tidigare skjutits utanför Los i början av september. När det känns som något spännande är i antågande styckas det upp av ett meningslöst gitarronanerande som inte leder någonstans, annat än kanske att uppvisa herr Vais fingerfärdighet med sitt stränginstrument. Jag är inte imponerad, av fingerfärdigheten kanske men inte av musiken och ärligt talat tror jag att väldigt många kompetenta gitarrister skulle kunna improvisera fram stycken som känns minst lika bra som de Steve Vai har att erbjuda. Kanske borde han lärt av Parfitt och Rossi istället för Satriani.

Steve är kunnig som gitarrist men fruktansvärt obegåvad som kompositör, jag har svårt att se att någon får ut särskilt mycket av att lyssna på ett album som detta. Det är åtminstone rätt lätt att nicka till och få en så kallad powernap när man lyssnar på albumet för att det är fruktansvärt tråkigt, så mycket kompetens bara bortkastad är min bestående känsla när jag lyssnar på detta album. Dock ska jag tillstå att No More Amsterdam är ett väldigt bra spår som åtminstone skänker någon sorts validitet till Vai som låtskrivare men den är inte särskilt stark sett till helheten.

Steve Vais The Story of Light är som att lyssna på gräddkola, sett till konsistensen då förstås.

HHHHHHH