Enemy Inside
Seven

Andra albumet från Enemy Inside kallas för Seven, man kan ju undra varför de kallar andra albumet för sju – titelspåret är inte det bästa på albumet heller. Det senaste gäller även omslaget, det är inte heller det bästa. Bandet bildades för några år sedan och debuten Phoenix kom 2018 och etablerade dem som ett av de mer lovande tyska nykomlingsbanden, och enligt pressmaterialet tar de ett steg framåt med detta album. Nya albumet Seven har en tematik kring de sju dödssynderna, inte ett direkt unikt tema då jag skrivit om flera album med samma tematik.

Modern och kvinnofrontad hårdrock, inslag av symfonimetall och så vidare. Natassja sjunger ganska bra, men kanske inte känns överdrivet speciell, det finns flera sångerskor som är betydligt mer intressanta. Stilistiskt tycker jag inte att de sticker ut, det finns en uppsjö av band man dra paralleller till. Däremot är det snyggt producerat, hyfsat varierat och med hyfsat djup. Ett kompetent utfört album helt enkelt, men fräscht eller originellt skulle jag inte påstå att det är.

Bra album överlag, knappast fantastiskt eller uppseendeväckande bra men det fungerar och borde tilltala dem som uppskattar liknande band. Det är dock ännu ett av de här albumen vars bästa spår är en cover, avslutande spåret Crush är min favorit på albumet. Man kan ju undra varför bandet själva inte lyckas skriva något av samma kaliber själva – kanske för att det är svårt att skriva vassa låtar. Men kanske att de saknar lite fantasi, kanske att de saknar lite fräscha idéer eller tittar lite för mycket på vad andra gör. Men det betyder ju inte att deras nya album inte är bra, men jag skulle väl kanske inte lusta efter att frossa i deras låtar, eller något annat liknande.

Gillar man kvinnofrontad hårdrock kan det definitivt vara något att kika lite närmare på, ett album av god kvalité. Solitt men kanske inte fantastiskt, men som en stunds förströelse kommer det definitivt fungera riktigt bra.

HHHHHHH