Frontback
Don't Mind the Noise

Anlo Front och hennes band är tillbaka med nytt album, eller snarare var tillbaka för ett tag sedan men jag har varit lite slö att få till texten om den bara. Det kanske beror på det fula omslaget, som precis som vid föregående album känns ganska avskräckande. Men vi bedömer ju inte på utseendet utan på kvalité och på den fronten klarar de sig bättre, betydligt bättre.

Det är bra driv i sången, ganska ösiga låtar och sådär uppfriskande oputsat. Jag tycker att de hittat något betydligt mer intressant än det som erbjöds på förra albumet, det känns fräschare och mer underhållande nu. Inte det coolaste bandet jag hört, eller det bästa på någonting de gör, men de låter rätt fräsiga med klämkäcka och underhållande låtar som känns lätta att ta till sig men samtidigt betydligt svårare att tröttna på än senast det begav sig. Det bjuder kanske inte på den största variationen i historien men nog är den tillräcklig för att man ska orka sig genom albumet utan att tröttna.

Det är ganska lätt att underhållas av detta album, låtarna är bra och energin hög, som det ska vara med klassisk hårdrock. Det är inga krusiduller, bara rakt på sak med kompromisslös attityd och tillräcklig fräschör för att inte drunkna i den enorma strömfåra de färdas i. Visst finns det ett par ganska tama och mindre underhållande låtar men helheten är stark och avslutningen är perfekt, lämna lyssnaren med intrycket av albumets vassaste låt – det är ett recept för att man ska vilja återkomma, kanske till och med fler är en gång.

Klart steg framåt jämfört med förra albumet jag recenserade, detta är mycket roligare och med betydligt bättre låtar och fräckare framtoning som passar bandet ganska perfekt. Det är ett album som har bra potential att gå hem i ganska breda kretsar och som säkert skulle kunna märkas riktigt bra om det fick rätt uppbackning. Därför återstår det bara att rekommendera att ni kikar lite närmare på detta album, det är nog värt det.

HHHHHHH