Red Dead Roadkill
Sweet Songs of Anguish

Debutalbumet för Red Dead Roadkill kan på ett sätt också tänkas vara lite av ett farvälalbum eftersom sannolikheten är stor att nästa album blir något helt annat. Det baserar jag på att det nu tycks vara en kvintett som utgör Red Dead Roadkill och den enda gemensamma nämnaren med detta album tycks vara kreatören Bob Lee. Sångerskan Radd som jag tyckte var detta albums största företräde klart bättre än både låtsnickeriet och instrumentalisterna är inte längre kvar – hon har ersatts av en annan sångerska som jag inte hört. Men det struntar jag i nu för det är detta album med Bob Lee och Radd vi recenserar nu och de som företräder bandet sedan de spelat in detta album är en helt annan sak.

Jag tycker väl inte omslaget är speciellt snyggt men innanför får vi kvinnofrontad hårdrock med en riktigt vass sångerska som sjunger med passion och klass. Bra produktion, snygg ljudbild får vi också. Det är både klämkäckt och tungt med starka melodier men också pondus och energi – allt framförallt personifierad i sången men också i en överlag väldigt stark produktion. Låtskrivandet är knappast unikt men känns ändå fräscht då välbekanta inspirationskällor vävs samman till en hyfsat egen produkt, det känns relativt nytt och fräscht samtidigt som det är välbekant. Det borde vara ett recept för framgång kan tyckas, det är ett välbalanserat album med dussinet låtar som visar upp stor variation.

Ett album som fångar lyssnaren. Somewhere Mr. Fate är riktigt grym tycker jag, bäst på albumet och ett spår man gärna återvänder till. Det börjar också grymt med Unleash the Beast för att inte nämna den fina avslutningen Under Water. Det är ett starkt album rakt igenom och man lyssnar gärna på det flera gånger om utan att tröttna. Speciellt den som uppskattar kvinnofrontad hårdrock ska kika närmare på detta men jag skulle inte bli förvånad om de flesta musikfansen finner något att fastna för på detta finfina album. Det är definitivt inte ett album man tycker illa om, och det kan vara värt att kika närmare på nästan oavsett vem man är.

Det kan nog inte gå fel med ett album som detta. Däremot kan man ju hysa vissa farhågor inför framtiden då den vassa sångerskan inte är med i bandet och Bob Lee tycks stå som en del i ett band och inte som ensam kreatör – det säkra kortet som duon som skapade detta album utgjorde hade varit mer hoppingivande men det finns ju samtidigt ingenting som säger att nästa album inte skulle kunna vara ännu bättre. Det är dock kanske lite väl tidigt att spekulera i detta men lite synd är det att den som ska se bandet live inte så se dem med sångerskan som spelade in dessa låtar, samtidigt behöver man ju inte se dem live utan man kan ju bara lyssna på detta album, om och om igen – det är ett väldigt bra album.

HHHHHHH