Sooma
s/t

Schweizisk garagerock eller något i den stilen, det är vad bandet Sooma verkar kunna beskrivas som. Punk är en annan beskrivning som jag sett användas när det handlar om detta band som för ett tag sedan släppte sitt andra album. Ett självbetitlat sådant med ett riktigt tråkigt grått omslag, man kan ju undra hur de valde en sådan framsida men de kanske de inte ens vet själva. Bandet är för övrigt en trio, och de släppte debutalbumet Violet Violence 2016. Så vad ska vi då säga om bandets andra album? Kan det vara något att sätta tänderna i?

Musiken kan väl beskrivas som budget rock, enkelt producerad punkig hårdrock. Ganska ösig musik med hygglig energi på ett inte speciellt varierat men hyfsat kort album. Inte direkt nyskapande, det är musik som känns välbekant och ganska uttjatad. Det mest positiva med albumet måste väl vara att det inte är så värst långt, det är kanske inte överdrivet mycket att försöka vinna publik på.

Det är svårt att egentligen komma med speciellt mycket av värde när man försöker skriva om ett album som inte bjuder speciellt mycket av värde. Det är ganska trötta låtar som inte bjuder på någon skaparlust eller fantasi, det känns bara som något vi hört förr. Jag kan inte direkt påstå att jag är speciellt imponerad av vad de har att erbjuda, det finns inte riktigt något som griper tag i mig som lyssnare, något som får mig att vilja återvända till detta album. Visst är det väl inte direkt spyuselt men det kan ju knappast sägas vara en bra grund för att vinna en publik för bandets musik.

Slutsatsen får bli att detta är ett tråkigt album, deras andra album imponerar inte på mig och jag har svårt att se att det skulle imponera på någon annan. Papperskorgen känns för mig som det bästa alternativet för detta album, det är inget vidare och mer behöver jag inte skriva om det.

HHHHHHH