Sideburn
#Eight

Nummer åtta för Schweizarna som kallar sig polisong om man översätter namnet till ett språk som vi här i den kalla Norden förstår. De matchar förstås väl band som Mustasch och sådana band, och förstås ett antal av sina landsmän från Schweiz och andra mer klassiska rockband. Det är inte direkt så att Sideburn gjort en karriär av att bryta ny mark och skriva spännande kreativa låtar, snarare motsatsen. Nu kommer de alltså med det åttonde albumet som låter ungefär som det första, eller andra, eller tredje, eller och så vidare – nämn ett av deras album och jag kan säga att det här låter mer eller mindre identiskt.

Klassisk hårdrock inspirerat av landsmännen Krokus och Gotthard kan man tro, men troligen också band som Motörhead och så vidare, det kanske inte är en slump att de bjuder på en låt skriven av den gode framlidne Lemmy Kilmister. De inte så polisongprydda Schweizarnas musik har bra driv, ganska råbarkad produktion och lite nickningar tillbaka till svunna tider. Det känns som ett band som lever i det förflutna och antagligen önskar att saker aldrig förändras, en trygghet för alla er som är livrädda för framtiden och förändring.

Varken bättre eller sämre än vad bandet gjort förr, vi får tretton ganska schyssta låtar som säkerligen lär tilltala dem som gillar ordinärt stiliserad hårdrock. Att Sideburn är bra på vad de gör råder det ingen tvekan om, man tycker lätt om deras album och så vidare. Men man glömmer och tröttnar nästan lika lätt på dem och i slutändan blir denna #Eight bara ännu ett album i mängden, ett som man lätt glömmer även om man minns att det nog inte var så tokigt trots allt.

Polisongs åttonde album är ett schysst hårdrockande album som trots ganska bra låtar knappast gör något bestående intryck på mig. Det känns ungefär bandets tidigare alster och tycker du om dem kommer du nog att tycka om detta, Sideburn rockar lika bra som de gjort på sina föregående album.

HHHHHHH