Sideburn
Gasoline

Schweiziska Sideburn känns solida som ett berg, inget kan troligen rubba deras raka och okomplicerade rockmusik. Inte ens Apples usla datorer som försenar allt mitt arbete genom att de är segare än den segaste kola du kan tänka dig och lika ergonomiska som ett vattenfall. Gasoline är ett album bandet först ska ha släppt 2003, alltså för tio år sedan och nu har de putsat till det med tre bonuslåtar, alla inspelade live under 2012. Det kan väl förstås inte vara dåligt med bränsleosande rockmusik passande på MC-haket eller i lastbilen. En försmak på vad som komma skall då bandet har ett album på gång som är sagt skall släppas under oktober.

Jag gillar Sideburn en hel del, de hymlar inte med att de bara gör hårdrock’n’roll som bara går rakt på sak. Det är enkelt, lättillgängligt och medryckande. Jävligt bra egentligen och väl producerad och med en sångare som passar musiken som handen i handsken. Med tre bonusspår får du dessutom mer för pengarna men frågan är alltid om albumet är värt att köpa för den som redan har den ursprungliga utgåvan av albumet, det är ungefär femton minuter bonustid så vi närmar oss timmen i speltid. Det ska dock tillstås innan någon drar förhastade slutsatser att dessa livespår håller en riktigt hög kvalité sett till ljudbilden och de integreras bra och du tänker inte ens på övergången från studiomusik från 2003 till liveinspelning från 2012. Det är ett välgjort album kort och gott.

Det är också ett bra album, ett underhållande sådant. Dock kan man definitivt ifrågasätta bandets originalitet för den finns inte alltför mycket av, samtidigt kan man ju fråga sig om det alltid måste vara originellt. Svaret är inte helt enkelt att ge, en sak är dock säker och det är att det inte skall låta exakt som något annat. Därför kan man ju fråga sig hur mycket Status Quo de här herrarna lyssnade till i slutet av 60-talet. Pictures of Matchstick Men har exakt samma riff som inledande Baby Don’t Care visar upp dolt bakom lite kraftackord. Jag måste säga att det känns lite tråkigt att höra det riffet från den fantastiska låten tranformerat till något i en MC-rocklåt. Jag säger inte att de plagierat eller lånat från Status Quo men det finns mer som är status quo än ”matchstick menmusicerandet.”

Även bandet själva känns väldigt status quo, jag har hört detta album, deras album Cherry Red från 2008 och Jail från 2011 och absolut ingenting tycks ha hänt med detta bands musik från 2003-2011 som dessa band släpptes det är status quo i deras musikaliska utveckling. Det är solitt och det är bra men jag kan inte hjälpa att fundera på vad som skulle hända om de valde att försöka utveckla sin musikaliska stilistik lite för att undgå att upprepa sig själva konstant. Sedan har jag svårt att se vitsen med denna återutgåva, de ska ju ändå släppa ett album snart så varför detta livstecken? det är knappast som att det var speciellt länge sedan deras senaste album.

Om du hört Sideburn tidigare så vet du vad du får. Du som inte hört Sideburn, tänk Gotthard, Krokus, ZZ-Top med flera och du vet vad du har att förvänta dig. Ett solitt och bra rockalbum men knappast ett som kommer att gå till historien, det är bra men knappast banbrytande.

HHHHHHH