Perzonal War
The Last Sunset

Det är inte varje dag jag får nöjet att recensera band jag följt under en längre tid, tyska Perzonal War som nu iakttager världens sista solnedgång innan allt släcks för gott är ett av dessa få band. Jag har följt dem sedan deras debut som Perzonal War, Different But the Same som släpptes 2002 men de har funnit längre än så, de hette Personal War tidigare men var tvungna att ändra namnet av legala skäl. Så i över ett decennium har jag följt bandet som jag då tyckte tog vid där Metallica borde ha fortsatt efter sitt förträffliga självbetitlade allbum, man kunde förstås anmärka på att de då lät lite väl mycket som nämna jänkarband. Sakta men säkert har de dock byggt en egen stil och Captive Breeding var definitivt ett fräscht inslag på thrash metal-scenen. Nu är de tillbaka med ett album som på ett riktigt snyggt omslag ser väldigt apokalyptiskt ut, och för mig finns det ingen bättre humörhöjare än en apokalyps.

Modern thrash metal, tungt och melodiöst med riktigt bra sång kan man beskriva det som. Thrash metal-puritaner säger säkert att det är för tamt och för melodiöst, men jag tycker att det är riktigt snyggt producerat och precis lagom putsat för att fungera. Speltiden är ungefär som ett albums speltid bör vara och spåren bjuder på ungefär förväntad variation. Visst kan jag väl förstås att man tycker att detta album inte är så thrashigt och så vidare men det är egentligen inte ett vettigt argument om ett album är bra och det har substans och substans tycker jag definitivt att man kan säga att Perzonal War och deras senaste album har att erbjuda – det är mycket mer än bara en snygg framsida.

Visst kan man väl argumentera för att det inte är speciellt unikt för det är det kanske inte, samtidigt låter det inte som det alltid gör, Perzonal War är enligt mitt tycke ett av genrens mest intressanta band. Detta album är sprängfyllt med sköna låtar och melodier, ett bra driv och energi. Det är ett album väl värt att titta närmare på den som tycker att Metallica borde ha spunnit vidare på vad de gjorde med sitt självbetitlade svarta album. Ett steg framåt också sedan sist, och det är skönt att konstatera att bandet fortsätter att leverera kvalitativt material. Det är svårt att hitta något att direkt anmärka på, banden till inspirationskällan Metallica fortsätter att tunnas ut och jag tycker att de hittat en bra egen röst, och det enda problem jag kan se är att det ät polerat snarare än råbarkat och att de inte gör något revolutionerande men med album av denna kaliber är det svårt att se detta som svagheter.

Bäst är första spåret, fjärde spåret och allra bäst är det sjunde spåret som jag tycker fungerar riktigt bra. För er som gillat bandet tidigare och tycker att er thrashmetall ska vara lite mer melodiös än brutal är det ett givet album, för thrashmetallpuritanen som ser Slayer eller något sådant som mallen för hur det ska vara kanske det kräver en funderare och vissa som är orubbliga kanske ser det som för tamt. Det är dock en riktigt vass samling låtar, och vem kan motstå en post-apokalyptisk värld? Jag kan det inte.

HHHHHHH