Grand Design
Thrill of the Night

Svenska Grand Design är tillbaka, ett band som lever i det förgångna som aldrig riktigt tycks hitta något som känns genuint eget. Åtminstone om man ska titta på deras föregående album som varit av mixad kvalité där inget direkt lyst som en klar stjärna. Nu är de tillbaka med nattlig spänning och dyslektiska låttitlar där rock stavas rawk och night stavas nite. Tredje albumet kallas Thrill of the Night och bjuder på tio låtar där en tycks indikera vilket betyg de önskar recensenterna ska ge för det nya albumet och det finns förstås de som lyssnar såsom det så kallade templet som alltid ger för höga betyg. Mästerverk säger de, med tanke på vad som kommit tidigare borde jag vara tveksam.

Gammeldags, kanske lite mer åt åttiotalsglam än tidigare, lite snällare än de stora namnen därifrån kanske. Bra drag, bra energi har de att erbjuda. Produktionen kunde dock ha varit lite bättre, den känns lite tam. Sången får mig att tänka på Duck Tales då sångaren låter som någon av knattarna, jag undrar om han har en likadan keps som dem. Lite går tankarna också till episoden i en Kalle Anka-pocket där knattarna skapar ett rockband som Joakim använder som larm för att skrämma bort skurkar. Han låter verkligen som en av knattarna denna herr Saether. Annars kan jag konstatera att låtmaterialet uppfyller genrens typiska variation och speltiden är knappa femtio minuter. Det är ett album jag spelat igenom närmare tjugo gånger nu så det får räcka.

Jag tyckte inte alls om detta album till en början, Fnattesången och den för snälla produktionen gick mig på nerverna. Men efter att jag nu spelat albumet runt tjugo gånger får jag konstatera att jag hade lite fel i det, det är faktiskt ganska bra, medryckande och energiskt i stora drag. Dock skulle jag fortfarande vilja har mer kraft och en sångare som faktiskt nått målbrottet och utvecklat en sångröst som inte låter som en brorson till en sjömannaklädd anka. Men jag kan förstå att man gillar det, det är underhållande precis som den animerade serien som kan ha inspirerat det hela. Även om jag föredrar Duck Tales-låten framför detta album (inte den svenska översättningen).

Inledande spåret, 10 Outta 10 och Who’s Gonna Rawk U Tonite är den vassaste trion på albumet. Kul låtar, kul album, underhållande musik och bra energi. Grand Design har en del saker som talar för dem och detta tredje album är nog det bästa av de tre. Ett lyft men det saknas fortfarande något för att det verkligen ska intressera. Det är aldrig en helt positiv sak när albumets starkast utmärkande drag är bristen på stavningskunskap i låttitlarna. Det rawkar helt enkelt inte tillräckligt bra för att jag ska bli imponerad.

HHHHHHH