Beaten to Death
Xes and Strokes

Jag brukar tycka att Grindcore är ungefär lika roligt som att brottas med krokodiler eller som kroppsarbete, det vill säga egentligen inte speciellt roligt alls. Beaten To Death sägs vara ett sådant där icke-nonsensband som spelat in sin musik live i studion och det vi hör är det vi får så att säga vilket visserligen är sant om allt och alla band men så stod det i pressinfon (på engelska och ”what you see is what you get” vilket kan fritt översättas så). Norska är dem och de kommer från diverse olika band några jag hört och några jag inte hört men det är mestadels erfarna musiker kan sägas. Så vad har de då kommit fram med när det gäller deras rakt på utan krusiduller?

Musikaliskt är det aggressivt, rakt på och ganska mycket utan konstigheter. Sångaren skriker så stämbanden går sönder och ibland försöker han vråla på dödsmetallvis, sången är i alla fall inte helt enformig såsom rundgångsljuden vi ibland får ta till oss av under de arton minuter detta musikaliska inferno pågår. Nio spår på arton minuter, det påminner mig och kriminellt dåliga Exhale som hade en hel räcka med korta spår, precis som för detta band. Kort, koncist och intensivt kan det väl i alla fall säga och någon brist på energi verkar de inte direkt lida heller dessa misshandelsförespråkare.

Migrän, det är mitt intryck av detta album, en konstant huvudvärk på grund av illaljudande patetiskt gormande och smattrande gitarrer och hjärndött bankande. Ärligt talat är det här någonting riktigt tragiskt att lyssna på och jag kan inte undgå att förvånas över de positiva recensioner jag sett för denna skapelse, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för allvarligt talat det här är inte musik det är bara ett konstant smattrande och gormande till synes helt utan plan. Men vem är jag att döma folk som gillar sådant som detta, bara för att jag tycker att detta är utan någon som helst civiliserad känsla betyder det inte att ociviliserade personer inte kan uppskatta det.

Hur jag än vänder och vrider på de här 18 minuterna blir jag bara trött och inte det minsta underhållen och det bästa ögonblicket på hela skivan är när den tar slut.