Band:
Pabs Finnegan - lead vocals and guitar
Mick Finnegan - tin whistle, banjo and vocals
San Finnegan - bass and backing vocals
Cozy Finnegan - percussion and backing vocals
Ace Finnegan - drums and percussion
Old Roxy - accordion
Discography:
The Molly Maguires (EP 2011)
Drunk, Sick and Blue (2014)
Life and Death (2018)
Guests:
Info:
Released 2020-03-06
Reviewed 2020-02-07
Links:
finneganshell.com
youtube
Musikaliskt är det keltisk punk med mycket alkisinslag och hyfsad energi. Det är ett album av ganska klämkäcka dryckessånger som inte känns konstnärligt uttänkta eller kreativt begåvade. Lätt att ta till sig, kanske lätt att tycka om ifall man uppskattar dryckessånger eller kanske även för den som gillar pubkultur. I övrigt är väl ingenting speciellt imponerande, sången är ganska tråkig, produktionen är acceptabel och speltiden känns väl ganska sansad även om varje minut av alkoholglorifierande trams känns väl tilltaget i min smak.
Helt okej på det hela taget, klämkäckt och säkert lätt att tycka om. Dock tröttnar man lika snabbt och andra/tredje gången man spelar albumet är man så less på det att kaskadspyorna ligger ytterst nära till hands. Det är kanske ett album för den alkoholpåverkade, när begåvningen sjunker på grund av alkoholkonsumtion kan det tänkas att smaken också påverkas och då kanske den här enkla strukturen med meningslös lyrik passar bra.
Jag är inte imponerad, det är ett tomt och innehållslöst album som inte imponerar. Ett album man kan vara utan och som jag rekommenderar att ni helt struntar i. Kanske att det kan vara kul för den som gillar keltisk punk men det känns som att man måste vara ordentligt berusad eller obegåvad för att få ut något ur ett album som detta. Men för den som gillar att skråla på puben i berusat tillstånd kanske det kan vara värt lyssna på.
HHHHHHH