Alex Carole
Carole Cinema

Idag blir det biobesök när vi tar oss an ett nytt album av Alex Carole, Vol. 2 som vi skrev om för några år sedan var ganska imponerande. Nu kommer en rockopera i tio delar som tar en ögonblicksbild i technicolor, av alternativ Alex eller något i den stilen. Kanske är det ett biografiskt album eller så är det bara en biograf. Det är inte ett album som ser speciellt imponerande ut men det påstås vara en ny början för Alex Carole.

Ganska klassisk hårdrock med hyfsat driv och energi, bra sånginsats och ganska schysst produktion. Stilistiskt är det väl inte direkt nyskapande, det är lite nostalgiskt men samtidigt med viss känsla av modernitet men det är väl inte speciellt mycket av den varan. Vi får tio spår och hygglig variation med hyggligt djup, kanske inte så mycket fantasi som man skulle önska av ett album som siktar mot en position på bioduken. Däremot kan man väl påstå att speltiden är sansad, det är positivt att de trots ett konceptuellt album håller det kort.

Bra album, det är min spontana tanke. Dock är det lite fantasifattigt, jag saknar riktigt fyndiga idéer och mer dramatiskt djup – lite mer biokänsla. Jag tyckte nog att det föregående albumet hade mer att erbjuda, detta känns inte lika fängslande eller spännande – stilistiskt är det inte olikt och man gillar nog detta om man gillade det förra även om det kanske inte känns lika bra. Visst finns det en del ljusglimtar men kanske inga som riktigt slår en i fejset, avslutande At the Movies är kanske det spår jag minns bäst men jag vet inte om det är för att det är det sista jag hör innan albumet tar slut eller att det är det bästa spåret – jag låter det vara osagt och konstaterar att det nog saknas det där riktigt minnesvärda spåret, albumets motsvarighet till duschscenen i High Anxiety.

Inte så mycket att klaga på, det är ett helt okej album solitt och väl sammansatt men det saknar som sagt det där lilla extra. Men visst, jag tror nog inte att du kommer att bli besviken om du köper albumet.

HHHHHHH