Sorrows Path
The Rough Path of Nihilsm

Sorrows Path, sorgeväg eller något i den stilen kan deras namn sägas vara och det gäller på ett band som definitivt gått igenom sina svårigheter i sin tidiga karriär, 1995 avled till exempel en medlem i bandet i en hjärnsjukdom. Onekligen en tragedi och kanske är det något som präglad bandet musik som sägs vara roted i doom metallen och berör ett ständigt mörker eller något i den stilen. Albumet är bandets första egentliga album och släpptes 2010, 2006 släppte de något av ett album som dock var en samling remastringar av gamla låtar från demos de släppt under 90-talet. Jag har läst att bandet hyrt in sig i en studio för arbete med uppföljaren till detta album, en uppföljare som preliminärt skall släppas under 2012.

Har ni hört Solitude Aeternus? om ni gjort det kan jag säga att detta bandet inte direkt är olikt dem, det är midtempo mörk doomig metall som andas totalt mörker och dystopi. En psessimistisk väg är vad det är åtminstone är det något i den stilen. Doom metal kan vi åtminstone säga att det handlar om och om ni vill ha mer liknande band kan jag nämna Candlemass, de är ganska nära deras stil också. De bjuder på en timme av musik som till större delen är standardiserad doommetall men det finns ett par inslag av progressivitet och lite amerikanska heavy metalinslag bara för att krydda anrättningen lite mer. Det är ganska bra producerat och håller väl minst samma kvalité som förebilderna i Solitude Aeternus vilka jag antar har varit en stor inspirationskälla för detta band, åtminstone låter det som det.

Doom metal har aldrig varit en av mina större favoritgenrer men när det görs väl kan det vara riktigt bra och jag tycker att Sorrows Path definitivt gör det bra och med detta som utgångspunkt kan jag inte hjälpa att känna viss förväntan inför uppföljaren som sägs vara på väg för skivsläpp i år. För detta är ett bra album, det kan man konstatera redan från inledande spåret All Love is Lost som inte bara inleder albumet bra utan är också ett minnesvärt spår som gör att Sorrows Path kvarblir i ens medvetande. Dirty Game är ett annat sådant spår som jag minns av albumet, förutom dessa är resten av spåren välgjorda men de säger mig egentligen inget särskilt, de är spår som är sådär bra när man spelar dem och som sedan glöms lika fort. Med två minnesvärda spår lämnar dock The Rough Path to Nihilism ett litet avtryck, inte speciellt stort men ändå ett som gör att jag känner tillförsikt inför vad bandet kan tänkas frambringa under året som uppföljare till detta.

Det kanske inte är det mest unika jag hört, inte heller det bästa jag hört men det är definitivt ett underhållande album som kanske inte helt lyckas med att ta dig på en väg av nihilism men genom att inte lyckas med det blir det en så mycket trevligare underhållning. Ett starkt rekommenderat album för dem som gillar doom metal.