Charlie Shred
s/t

Charlie Shred känns som att de sitter och gränslar mellan thrash metal och melodiös speed power metal (även känd som Helloween-metal eller bara power metal) och bandet känns både betydligt fräckare och hårdare i sin framtoning än vad man kunde vänta sig med tanke på att tre av medlemmarna haft att göra med det flamsiga fjäderviktarbandet Reinxeed - däribland Tommy "Johansson" Reinxeed själv. Flera av låtarna känns nästan som en modern variant av Metallica på debuten 'Kill Ém All' till en sådan grad att jag tycker Charlie Shred är inne och snuddar på låtstöld med skivan. Bandet nämner, ganska förväntat, också Metallica som en viktig influens på både musik och sångstil men det är långt ifrån det enda bandet man kan spåra i 'Charlie Shred'. Tyska 80-talsband som Scanner, Heaven's Gate och Rage kan höras från bandets dragning till power metal och en hel del New Wave Of British Heavy Metal som Saxon och liknande går att finna utöver de uppenbara thrash metal referenserna. Det räcker dock inte med att bara vara influerad av de stora banden - du måste även kunna leverera och det är väl den stora frågan om Charlie Shred lyckas göra.

Flera av låtarna på 'Charlie Shred' är faktiskt riktigt bra, trots sin närmast cover-artade utformning och kan man bara bortse från det faktum att väldigt lite av materialet inte är skamlösa plagiat på andra låtar går det ganska bra att gunga med till skivan i de flesta spåren. Produktionen är överlag ganska bra med ett hyfsat bra ljud som plockar fram låtarnas identitet någorlunda. Ljudbilden har en uppolerad 80-talskänsla över sig och överlag lallas det inte runt på samma sätt som "Johansson" bakom spakarna brukar fumla till det med överdrivet mycket orkestrala arrangemang, körer och platta produktioner - här låter det helt enkelt kort och gott som det bör göra för ett band som detta.

Vänta er dock inga fantastiska innovativa inslag på denna debutplatta, utan ett album som till 90% hämtat material mer eller mindre direkt från sina inspirationskällor och till övriga 10% kör på andra beprövade recept. "Men Caj, kan inte ett album vara bra trots att vi har hört det förr?" frågar ni då, jo - absolut! Än så länge har jag inte heller hävdat att det skulle vara dåligt, men jag kan inte avhjälpa en viss känsla av ointresse som tränger sig på genom hela skivan. Jag vet, minst lika bra som alla andra, att det är näst intill omöjligt att göra någonting radikalt annorlunda i musikväg i dag. 99,99999999999 % av alla tänkbara kombinationer att sätta samman musik på är redan beprövade och därför går det heller inte att avfärda en skiva eller ett band som inte ger sig på ett tappert försök att åtminstone pröva hitta den där miljondelsprommillen av obeprövade lösningar men Charlie Shred har gått lite väl långt i sin återvinningsprocess, tycker jag. Gitarriff är stulna rakt av, melodier och strukturer i varenda låt på skivan känns skrämmande bekanta och t.o.m. sången ger deja-vu-känslor. Det mest egna i hela produktionen känns som att det kommer ifrån lyriken, vilken i sig inte heller den bjuder på några direkt uppseendeväckande eller häpnande inslag. Jag tycker dock att det känns en aning häpnadsväckande att bandet inte ens försökt stoppa in en egen, personlig prägel på materialet.

Det material som finns är dock det som finns och jag tycker att skivans mest thrashiga material, speciellt det med tydliga Metallica-dragningar, är det bästa och det återfinns i huvudsak i skivans mittdel. Jag tycker även att den Scannerdoftande Game Over hör till albumets bästa låtar och att det avslutande Metallicaplagiatet Fall Down är ett av albumets bästa. Ska vi bara se till kvalitén på det bandet levererar utan att låta någonting annat väga in det minsta på omdömet tycker jag det är helt och klart världsklass på skivan. Den är intressant från start till slut och den musik som spelas låter uteslutande riktigt bra, inget snack om den saken. Tyvärr kan vi inte bara "glömma bort" att musik har spelats sedan urminnes tider och att de senaste 30-35 åren redan bjudit på en hel del material som låter som det här, mer eller mindre på pricken. Mitt slutliga omdöme blir därför…

…en skiva jag varmt rekommenderar - men bli inte förvånade om ni som jag helt ofrivilligt känner en viss känsla av ointresse efter att ha spelat igenom skivan några gånger och ni inser att "fan, jag har hört precis varenda en av dessa låtar redan". Jag hade känt mig lite bättre till mods om jag visste att bandets "influenser" fick låtskrivarersättning för detta för det är faktiskt en riktigt bra skiva!