Recension Metallica

1991 slog grungen igenom och Nirvanas 'Nevermind' orsakade en flodvåg (tsunami) som följdes av band som Pearl Jam och Alice In Chains. 1991 var även året då Guns 'N' Roses fick ikonisk status med de omåttligt populära skivorna 'Use Your Illusion' 1 och 2. 1991 dog en av tidernas största sångunderhållare - Freddy Mercury - efter några års kamp mot AIDS. 1991 blev året då R.E.M. och Red Hot Chili Peppers fick sina kommersiella genombrott. 1991 chockade U2 hela rockvärlden med skivan 'Achtung Baby' som var ett jättekliv bort från den rockmusik de etablerat sig med. 1991 klämdes tre åskådare ihjäl under en AC/DC-konsert i USA. 1991 vann Carola Eurovision Song Contest med Fångad av en Stormvind. 1991 var året då The Smashing Pumpkins debuterade med skivan 'Gish', vilka senare skulle gå och bli ett av världens största band. Men jag undrar om vi läsare av Hallowed ändå inte minns 1991 bäst för en nästan helt svart skiva släppt av thrash metalens största band - Metallica. 1991 var nämligen året som deras självbetitlade album släpptes och i augusti var det 20 år sedan albumet kom ut i butik. Det här är Halloweds omdöme om denna odödliga skiva som sålt i mer än 22 miljoner exemplar (dvs. drygt 1,1 miljoner album i genomsnitt per år. Eller ca 100 000 album i genomsnitt per månad. Eller drygt 3 000 album om dagen, varje dag året runt, vilket är ca 145 album per timme. Dvs. 2,1 album per minut varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år under 20 års tid. Alltså, var 28:e sekund har oavbrutet någon köpt albumet 'Metallica' i 20 års tid). Hade det varit tal om mord istället hade den tiden räckt till att utplåna hela Tokyos befolkning inklusive samtliga förorter. Det kanske säger något om hur många som köpt den här skivan, inte ens den största staden på jorden har folk nog att täcka upp för alla mord den skulle kunna åstadkomma på 20 år.

'Metallica' blev den sista Metallicaskivan på över 10 år som fortfarande lät thrash metal. Under hela sin karriär fram till 'Load' hade bandet dragit mot att bli mindre och mindre thrash och när låtar som The Unforgiven och Nothing Else Matters fick det kommersiella genomslag de fick var det inte särskilt överraskande att bandet ville testa och se vart det kunde bära dem. Själva albumet är en av de där riktigt stora albumen, i samma klass som 'The Joshua Tree' av U2, 'Slippery When Wet' av Bon Jovi, 'Appetite For Destruction' av Guns 'N' Roses och naturligtvis 'Spice' av Spice Girls. En skiva som när vi pratar ikoner inom sin genre alltid nämns som en av de första och största. Albumets 12 låtar hade en totaltid på 62 1/2 minut, vilket är väldigt långt, speciellt på den tiden och det kom hela sex singlar från skivan, utöver de redan nämnda även Enter Sandman, Don't Tread On Me, Wherever I May Roam och Sad But True. Ingen av singlar blev etta i något land, men de sålde bra och placerade sig högt i många länder. Variationen av låtar både på skivan och som släpptes som singel är extremt imponerande och sällan skådat på ett kommersiellt framgångsrikt album. Här finns de lugna balladerna Nothing Else Matters och The Unforgiven, klassiska (tunga) rocklåtar som Enter Sandman och Wherever I may Roam. Riktigt tunga låtar som Sad But True och Don't Tread On Me. Snabba låtar som Holier Than Thou och Through The Never och långsamma, tunga låtar som Of Wolf And Man och The God That Failed. Konceptet med den helsvarta skivan och omslaget, de mörka bilderna på bandet, den mörka produktionen av Bob Rock o.s.v. hjälpte garanterat till att sätta en sådan ikonisk stämpel över hela albumet men när allt kommer omkring är den också fylld till bredden med riktigt bra låtar.

Skivan inleds med första singeln, Enter Sandman, som startar med ett gitarrintro och leder ut i en ganska tung rock-/ hårdrocklåt som sätter standarden direkt. Albumet är mörkt produktionsmässigt och lyriken är lika dyster den med låtar om inre tvivel och dålig självkänsla. Under nästan ett helt års tid höll bandet på att spela in skivan, gjorde omtagningar, skrev om låtar, spelade in igen och när de äntligen var klara kom de med en produkt som hade klockrent ljud, en produktion som verkligen går raka vägen in i dig vare sig du vill de eller inte och med ett låtmaterial där allting känns 100% färdigt. Inget krimskrams. Inget skitsnack. Bara musik där det inte finns någonting att klaga på. James Hetfield sjunger mer kraftfullt än vad han gjort på bandets första fyra skivor och lämnade i och med detta album i stort sett helt och hållet det där gnälliga tonårsskriket bakom sig som ibland var så väldigt frustrerande med 'Kill 'Em All' och 'Ride The Lightning'. Musiken är som sagt blandad mellan mjukt, hårt, långsamt, snabbt och mitt emellan, den täcker hela registret och kastar till och med in lite stråkar i Nothing Else Matters, signerat den senare återkommande Metallicadirigenten Michael Kamen. För Metallicabekanta kan man enkelt kalla den en blandning mellan '…And Justice For All' och 'Load'.

Jag tycker inte att detta är Metallicas bästa skiva. Jag tycker att det är den mest välgjorda och den har några av bandets bästa låtar, men det är inte den skiva jag skulle rekommendera först till någon som vill lära känna Metallica. Inte ens den av de första fem jag skulle rekommendera först. Jag tycker skivan är bra, briljant och oerhört välgjord på alla plan. Den saknar egentligen ingenting. Den är odödlig och alla skivor som blir odödliga kan omöjligt leva upp till sitt rykte, så är det bara. Hur skulle du kunna leva upp till att vara den kanske bästa skivan någonsin? Det finns nog inte många som klarar den uppgiften. Men det är inte därför jag inte skulle rekommendera den först i Metallicas diskografi. Det är för att jag helt enkelt inte känslomässigt känner att jag blir bunden till låtarna på samma sätt som jag blir av att greppas till de frenetiska melodierna på '…And Justice for All' eller de vackra stråkarna på 'S&M'. Men självklart är det svårt att inte känna något för rockiga Enter Sandman, vackra Nothing Else Matters, det tunga groovet i Of Wolf And Man och den knivhuggande elaka Through The Never. Och det är just det som gör den här skivan så bra. Variation, precision och fingertoppskänsla. Ska vi säga något konkret som skulle kunna ha varit bättre är det i så fall sången då Hetfield knappast är den bästa sångaren i världen och fortfarande var en bit ifrån toppen av sin röstkvalité här.

'Metallica' är och kommer förbli en av grundstenarna inom den här typen av musik. Det är en riktigt bra skiva. En riktigt tung skiva. En riktigt härlig skiva, redan från första riffen när de kliver in med elgitarren i Enter Sandman tills sista ljuden har kämpat sig fram ur The Struggle Within. Att försöka hitta ett enda fel på skivan är som att försöka finna den där berömda nålen som någon förlade i en höstack en gång i tiden och som tydligen var så viktig att den behövde återsökas snarare än ominförskaffas. Det finns inget band jag lyssnat lika mycket på som Metallica i mitt liv och 'Metallica' är helt klart en av anledningarna till det. Har du fortfarande inte hört den? Dags att kolla upp den! Ingen som gillar hårdrock bör ha tagit sig genom livet utan att åtminstone ha gett skivan en chans. Nedan kan ni lyssna på några av skivans låtar, men det finns mycket mer att hämta i skivan som helhet. Detta är helt klart en av skivorna som är självskriven på en lista över skivor du bör ha hört innan du dör!

HHHHHHH

Enter Sandman: Sad But True: Wherever I May Roam: Nothing Else Matters:

Metallica s/t (the black album)

Metallica
s/t (the black album)