Wite Skies
Black Tide

En tidvattenvåg av mörker, eller något i den stilen kan tänkas komma mot oss när vi tar oss an White Skies debutalbum. Det är ett band med bekanta namn ur den brittiska rock- och metalscenen, medlemmar från exempelvis Samson och Dante Fox. Jag tycker väl inte att omslaget imponerar, faktum är att bandets grafiska profil överlag är riktigt trist, men det är förstås inte den aspekten som vi ska titta mest på, det är ju hur albumet låter.

Vi får ett dussin låtar ur den melodiösa hårdrocken eller AOR, känns inspirerat av de stora kan jag tycka med de karaktäristiska inslagen som klämmiga refränger, melodiösa solon, någon ballad och så vidare. Sångaren är dock hesare än din vardagliga AOR-sångare som ofta håller till i de högre registren med mer melodiös känsla än vad vi får från White Skies. Blek sång tycker jag faktiskt, mer av en heavy metal-stämma än något som passar det melodiösa. Produktionen är väl annars modern och snygg men ljudbilden lider som sagt av sången. Dessutom är albumet inte överdrivet varierat och det är långt, nästan en hel timme, det saknas bara en minut dit vilket är alldeles för mycket när du snackar poppig, klämkäck radiorock.

White Skies har ganska bra låtar generellt men intrycket sänks en hel del på grund av den lite väl risiga sångaren, men det känns väl inte alltför troligt att den biten ändras för framtida album eftersom sångaren är en av bandets skapare. Samtidigt känns White Skies generellt som ett ganska onödigt band då deras musik inte bryter någon som helst ny mark eller bjuder på några fräscha överraskningar. Vi får samma grejer som vi fått ända sedan band som Toto, Journey och allt vad de heter gjorde sitt intåg, få band inom AOR-genren förnyar eller gör den intressant. Förvisso är musiken bra, men ju mer som släpps, desto tråkigare blir upplevelsen.

Det är svårt att se att Black Tide ska gå hem någonstans, det är faktiskt ett album där sånginsatsens tråkighet överskuggar allt annat och således ett ointressant album. Jag skulle inte rekommendera det till någon, det bästa med det är väl att det trots sin tråkighet ändå inte är ett dåligt album.

HHHHHHH