Sound of Smoke
Tales

Psykedelisk bluesrock möter soul läser jag i pressmaterialet och när jag lyssnar kommer jag lite att tänka på Jess and the Ancient Ones som jag skrev om för länge sedan. Möten mellan modernt och lite mer retrostil är ofta spännande, Sound of Smoke har definitivt ingredienserna för något spännande, men det gäller ju samtidigt att blanda dessa ingredienser till något användbart – det går ju alltid att misslyckas.

Bandet blandar bluesig rockmusik med soul och lite softare musik, de har en kvinnlig sångare med varm soulröst. De skapar en inte helt vanlig ljudbild. Samtidigt känns ingenting av det de gör sådär våldsamt fräscht, vilket det nog trots allt borde göra när det handlar om att utforska något som inte så ofta görs. Men samtidigt som jag läser ”individual sound of the band” hör jag inget sådant – jag har låtit denna snurra i bilen i över en vecka, dessutom lyssnat lite mer även utanför bilen och det känns inte fräscht.

Dessutom bjuds vi inte på några höjdarlåtar eller något sådant, vilket förstås också förtar det mesta med albumet. Jag har hört bättre, förvisso också sämre men bara för att man inte är sämst är man inte värd att lyssna på. Sound of Smoke har väl sina uppsidor men som helhet tycker jag att Tales är ett ganska segt och tråkigt album. Det finns inga riktigt vassa låtar, eller något som verkligen fångar mitt intresse som lyssnare.

Jag vet inte riktigt vem som ska gilla detta, den som gillar soul kanske. Sångerskan är en bra själfull sångare som skulle passa riktigt bra i den genren, men på dessa låtar tycker jag bara att hon känns seg och lite tråkig, som albumet i sin helhet.

HHHHHHH