Schwarzer Engel
Sieben

Tidigare var jag lite skeptisk till Schwarzer Engel, de första albumen jag hörde av dem imponerade inte alls. Men sedan kom Sinnflut, en extremt klämkäck låt, EPn var väl lite kort för att säga något men albumet Kult Der Krähe spelar jag fortfarande regelbundet mycket på grund av de riktigt bra spåren Krähen an die Macht och Sinnfult men det finns fler riktigt vassa spår på det albumet. Nu kommer nästa album, album nummer sju som finurligt nog kallas Sieben. Ganska snyggt omslag i sin enkelhet, som dessutom på ett sätt knyter an till föregångaren. Kanske hittade de något med det där kråkalbumet för några år sedan.

Sieben är stilistiskt ganska likt sin föregångare men har en lite annorlunda dynamik även om det är samma klämkäcka gotiska och mörka metall. En lite klarare och mer tydlig ljudbild än föregångaren, kanske också lite mer poppig, vilket faktiskt passar David Jasons sångstil lite bättre än de tidigare albumen. Lyriken är på tyska såsom den varit på alla album jag lyssnat på och variationen genom albumet är bra, det är en smart progression genom de tio låtarna och det ger ett album som flyter på riktigt snyggt genom hela låtlistan. Speltiden är sansad med fyrtiotre minuter, det känns väldigt lagom och jag kan efter ett antal genomspelningar konstatera att det nog är det mest genomarbetade albumet jag hört från Schwarzer Engel. Och det är deras bästa.

Det kan vara lysande klämkäckt som i Teufel men lika ofta mer filmiskt och dramatiskt som i Paradies som kommer direkt efter och skapar en bra dynamik med de föregående spåren. Det påminner mycket om hur föregångaren byggts men bandet har förbättrat sitt hantverk ännu mer och Sieben är ett tillräckligt steg för att det ska kännas fräscht och relevant. De berättar sina historier på ett imponerande sätt, kanske att jag inte har något spår som ger samma avtryck som de jag tidigare nämnt från det föregående albumet men det är fler riktigt vassa spår på detta album och helheten ger med för Kult der Krähe som kom före tappar ganska mycket halvvägs medan Sieben håller mig mer intresserad hela vägen till slutet Endzeit.

En höjdare, ett riktigt bra album. Så skulle jag vilja beskriva Sieben, som kanske kan beskrivas som bandets Magnum Opus. Jag lyssnar gärna, då jag tycker det är alldeles förträffligt, och väldigt underhållande. Likt föregångaren lär detta vara ett album jag behåller och återvänder till, det är en höjdare.

HHHHHHH