Rachel Mother Goose
Synra Bansho

Label: Pride & Joy
Tre liknande band: Yngwie Malmsteen/Impellitteri/Rainbow

Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Rachel In Wonderland
2. Under 500 Million
3. Why So Serious?
4. Kotodamaist
5. Amatsu Kaze
6. Summon The Instinct To Fly
7. My Ascending Day
8. The Clock Is Tickin’
9. The Sixth Sense
10. Dainsleif
11. Tomorrow Is Another Day
12. The Earth Bounder (Bonus Track)


Band:
Hideshi Ueki - guitar
Sunghoon Kim - vocals
Takumi Matsubara - keys
Kaz Nakamura - bass
Hiroki Hori - drums


Discography:
Magic Wand (EP 2000)
Nadir (2002)
Fortune (EP 2004)
Fortune Missionary (EP 2004)
Signs (2006)
Tokiwa no Sai (2017)


Guests:


Info:
Recorded at Inui Joy sound 601 studio with engineer Fuyuhiko Inui
Mixed and mastered by Alessandro Del Vecchio

Released 2021-12-03
Reviewed 2022-04-30

Links:
rachelmothergoose.com
youtube
pride & joy


read in english

När ett band heter något så märkligt bara måste de komma från något skumt land, som exempelvis Japan. Deras senaste album heter Synra Bansho som nu kommer för en europeiska marknaden med ett bonusspår jämfört med den tidigare släppta japanska versionen. Snyggt omslag. Men är det ett snyggt album?

Japansk heavy metal kan ibland skilja en del från den europeiska, låta lite mer exotisk och så vidare. Det tycker jag inte att RMGs musik gör, det känns som ganska typisk proggig heavy metal med lite neoklassiska inslag – det skrivs att bandet utvecklats från neoklassiskt till progressiv heavy metal under de dryga 20 år de existerat även om bara Hideshi Ueki återstår sedan bandet bildades i slutet av förra århundradet. Det är ett ganska snyggt producerat album med en snygg melodiös ljudbild, det är också ett hyfsat varierat album med hyfsad sångare. Så det finns många hyfsade grejer, däremot är album lite väl långt där det inkluderade bonusspåret gör att det tar över en timme att spela igenom allt – det är för mycket oavsett bonusspår eller ej.

Så det är för långt, annars är det bra med en del riktigt intressanta inslag. Jag tycker att det blir bäst när bandet sänker tempot som i åttonde spåret The Clock is Tickin’ och det avslutande bonusspåret. Det är lite synd att de känner ett behov att låta albumet fortgå så länge, visst hade de väl kunnat korta av? Hade de plockat bort ett par låtar hade det säkert kunnat vara lite mer intressant, för det finns riktigt spännande inslag på detta album. De tilltalande elementen är dessutom fler än albumets negativa aspekter som främst är speltiden som kan tendera till att göra att man slutar lyssna eftersom albumet inte är tillräckligt dynamiskt för att fånga lyssnarens intresse så länge som det hade behövts.

Synra Bansho är ett fint album, ingenting att säga om det. Det finns mycket trevliga och tilltalande låtar, en del fräcka och fräscha idéer och så vidare. Däremot klarar albumet som helhet inte riktigt av att fånga mitt intresse, det är förvisso bra men inte så bra att det känns minnesvärt.

HHHHHHH