Altzi
All Eyes on Me

Ibland när jag läser andras recensioner av album jag ska skriva om blir jag väldigt konfunderad, som Altzi som nästan unisont hyllas med fullpoängare eller åtta, nio av tio i betyg. Jag kan för mitt liv inte se varför, jag har låtit All Eyes on Me snurra något dussin gånger nu och jag lyssnar inte ens längre på låtarna, det är egalt för mig. Ett av alla dessa melodiösa hårdrockalbum, som är lättillgängliga med klämkäcka låtar som man snabbt tycker om men sedan nästan lika snabbt tröttnar på. Kanske lyssnade de andra recensenterna bara en gång eller två på albumet för längre än så håller det inte.

Rick Altzi är definitivt en riktigt bra sångare, dessa har vi faktiskt ganska gott om i Sverige. Hans röst passar bra för stilen och det finns hit-potential i låtarna men bara till den gräns att man snabbt tröttnar. Det jag mest imponeras av är gästlistan, det var en väldigt räcka med kompetenta gästgitarrister han hittat, inte för att det känns som att det adderar det minsta till albumet men ändå. Solona som dessa gäster bidrar med är mest sådana man glömmer direkt, som solon oftast tenderar till att vara. Sedan är ljudbilden bra, låtarna är enkelt uppbyggda och variationen ganska typiskt för ett album som lika gärna hade kunnat vara släppt på Frontiers vars enda motivation att släppa album är att få in pengar snarare än att släppa bra musik. Jag vill tro att ett bolag som faktiskt gillar musik inte skulle släppa något som detta.

Jag har debatterat ett tag om detta album verkligen är för bra för att vara dåligt, Altzi är en för bra sångare för att såga men låtarna är i bästa fall en axelryckning. Nu när jag skriver detta och lyssnar vill jag bara få klart den svenska texten så jag kan byta album, jag är så sjukt uttråkad av detta album att jag nästan tappar livslusten. Men kan man såga ett album för att man tröttnar efter ett dussin gånger, det kanske är ganska naturligt när det låter som allt annat eller när man upprepar något ofta? För det är Altzis huvudproblem, att hans låtar låter som så mycket annan melodiös hårdrock, vi har hört det förr, vi har hört det förr, vi har hört det förr, vi hade hört det till leda redan när jag började skriva för Hallowed. De riktigt bra albumen i genren känns mer som undantag än något annat – detta är mer av regeln, kanske skulle jag ta till den där trean igen. Jag stänger i alla fall av nu, då kanske viljan att såga krymper.

Synd på Altzis mycket schyssta sångröst, men det här albumet vill jag nog aldrig spela igen. Det är inte ofta ett album tråkar ut mig så mycket som All Eyes on Me, som förvisso inte är dåligt men hur jävla kul är det att tjata ut samma sak till leda hela tiden? Det finns bättre alternativ om du gillar melodiösa grejer, väldigt många sådana dessutom. Jag förstår inte hyllningskörerna till detta album, det är i bästa fall en axelryckning.

HHHHHHH