Stefan Berggren
These are the Times

Stefan kallar sitt album These are the Times och det kan man väl konstatera att så är fallet, just nu. Det är Stefans andra soloalbum och han har bland annat kompetente Don Airey på gästlistan och tio spår på låtlistan, det kommer på hans eget bolag. Stefan Berggren har gjort musik med Lee Kerslake, med Uriah Heep, Snakes in Paradise med mera. Han är sångare, gitarrist, producent och så vidare, men hur bra är då hans nya album som kommit till under coronatiderna och sägs beskriva den frustration de kan leda till speciellt kanske för musiker som har svårt att hitta jobb och kan således hamna lite utanför allt?

Bluesrock är väl den enklaste beskrivningen, klassisk rock influerad av sjuttiotalet och allt sådant. Stefan sjunger ganska bra medan hans musik knappast slår mig som nyskapande, inte heller så värst varierat. Sansad speltid får vi däremot och det känns alltid positivt då för långa album sällan känns överdrivet tilltalande. Ljudbilden är okej, ingenting fantastiskt, det känns nästan lite som att han försöker låta lite retrorock’n’roll eller något ditåt.

Nog bör man kunna hoppas på något fräschare, något mer originellt, något mer finurligt, när man tar sig an ett nytt album. Det här sticker definitivt inte ut, jag saknar en riktigt vass hitlåt och några direkt fräscha idéer. Även om återvinning är bra när det gäller många resurser så är väl inte låtar något man behöver återvinna, kanske inte heller idéer men det är så det känns när jag lyssnar på These are the Times. Ett lite tråkigt album skulle jag nog påstå, Stefan borde kanske titta lite mer framåt och mindre i backspegeln – fler idéer önskas, och mer bra låtar skulle jag vilja ha då ingen av låtarna sticker ut nämnvärt.

Gillar man bluesig rock kan det säkert vara något och detsamma gäller om man är en av de här backspegelstittarna som svämmar över världen, det var inte bättre förr så varför göra den musiken idag? Jag ska väl dock inte såga Stefan och hans nya album, det är väl ganska okej på många sätt men inget som sticker ut och inget som glänser. Ett av alla dessa album som kommer att förloras i bruset, det behövs mer än detta om man vill sticka ut på dagens musikscen.

HHHHHHH