Soul Grinder
Lifeless Obsession

Dödsmetall, en av dessa statiska metal-genrer som ändå lyckas generera band efter band, alla stöpta i samma form. Givetvis har även den genren kalvat av sig i diverse mindre sub-genrer som egentligen också bygger på samma sak, vissa av dem var en gång lite nyskapande. Soul Grinder hamnar i det så kallade brutala facket, den känslolösa och ganska sterila varianten av genren där man kan finna band som Vader, Morbid Angel och liknande. Men där de namngivna åtminstone på något sätt var med på ett tidigt statium är Soul Grinder ett ganska nytt band som låter exakt likadant, de har gjort ett album som släpptes förra året och detta är deras andra EP.

De kommer inte med någonting direkt idérikt stilistiskt, inte heller något speciellt dramatiskt i musikväg. Ganska steril och platt dödsmetall där man känner igen de smattrande trummorna, strängbändandet och det gutturala vrålandet. Lifeless Obesession kanske är en ganska bra titel för det är vad det låter som, en besatthet vid en musikgenre utan liv. Det finns ingenting som överraskar här, sången är typisk för genren, detsamma gäller låtarna och produktionen, det står till och med i pressmaterialet att de inte strövar för långt från genrens rötter och det är ju onekligen sant, de står på dessa rötter och stampar – på samma sätt som otaliga andra liknande band.

Brutalitet, fantasi, idé, identitet, känsla, artisteri, och lite annat efterlyses, så kanske man kan sammanfatta min känsla efter att jag tragglat mig genom denna EP ett antal gånger. Ingenting fastnar, det är lika lätt att gripa tag i som en såpad ål, och jag känner ganska snart att det inte ger mig någonting. En gång i tiden breddade jag min pallet från Heavy Metal och liknande till den här typen av musik med Vader och liknande band, då kändes det nytt men av alla genrer så måste dödsmetallen vara den som man tröttnar på snabbast och Soul Grinder gör inga större försök att råda bot på ett sådant faktum.

Om brutal dödsmetall är din grej kanske detta fungerar, men du ska väl inte förvänta dig att höra någonting som verkligen träffar. Det är fantasilöst, och låter som allting annat, liknande grejer har gjorts hur många gånger som helst och frågan är varför man fortsätter att spela in samma album om och om igen under olika namn. Är inte det både slöseri med tid och resurser? Soul Grinders senaste alsters känns som ett själlöst och innehållslöst hopkok som kanske hade varit bäst ogjort.

HHHHHHH