Schäfer
Mosaik 127

Schäfer är inte bara en hund, det kan också vara en Lukas från Tyskland. En herre som gillar sina syntar och den typen av grejer, men kanske också en konstnärlig filur som skapar lite konst. Mosaik 127 heter albumet och beskrivs som ett konceptuellt album där bitarna passar ihop likt de färgglada glaselementen i Johannes XXIII kyrka. Något som illustreras i det grafiska materialet till detta album som fyndigt nog paketerats mer miljövänligt än mången annan musik med återvunnet material i digipak-versionen. Men frågan blir förstås om det är någonting att ha, och jag skulle nog gissa att svaret på den frågan beror på dina preferenser.

Experimentellt och ambient läser jag i pressmaterialet och det kanske stämmer, det är lite dissonant och kanske inte så melodiöst som mycket musik kan vara. Det är instrumentalt, syntar förstås. Det ger lite känsla av sludge, lite känsla av att inte vilja brodera ut något utan i stället försöka hålla det lite mer minimalt. Det är sex spår och kanske en del variation men samtidigt ingen större variation. Ibland är jag inte säker på att jag vill kalla det musik, synt-konst kanske, något i den stilen då det mest handlar om läten.

Mina passagerare i bilen gav enhälligt tummen ner för detta album, ingen som åkte med när jag spelade detta album tyckte något annat än att det säg ordentligt. Kasst, tror jag nog att många skulle säga. Kanske är det för mosaiskt, kanske för mycket fokus på abstrakta ting snarare än bra låtar – det är i viss mån spännande ur ett kreativt perspektiv men samtidigt är det inget som indikerar att det ligger mer tanke bakom än att slumpvis skapa olika läten som blir någon form av helhet så det är likte ambivalent tycker jag. Det är svårt att ta till sig detta album, inte för att det nödvändigtvis är överdrivet svårtillgängligt, men om vi tänker det känns ju svagheten lite mindre påtaglig – att våga och misslyckas kan man inte ha alltför stora synpunkter kring.

Den här kan ni med gott samvete slänga åt sidan, det är inget imponerande album även om arbetet runt det varit ganska fläskigt så blir slutprodukten inte speciellt imponerande. Visst vill jag gilla äventyrligheterna och så vidare men till sist måste jag ändå inse att Schäfers album är riktigt svagt.

HHHHHHH