Sailing Before the Wind
Immemorial

Label: Independent
Tre liknande band: As I Lay Dying/Parkway Drive/August Burns Red

Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Decaders
2. Sail Away
3. Cross the Ocean
4. Break the Silence
5. Misguided Sunrise


Band:

Ryoichi – Vocal
Kosuke – Guitar
Daisuke – Guitar
Hiroki – Drums
Bitoku – Bass


Discography:
Judgement (EP 2012)
Sanctuary (EP 2016)
Revised Standards (EP 2019)


Guests:
Lucas Spencer


Info:
Produced, Written, Mixed and Mastered: Bitoku Sakamoto
Drum Arrangement: Hiroki Oono (C-GATE)
Lyrical Arrangement: Al Boltz (A Scent Like Wolves)
Artwork: kyogudrddd
Band logo: Pedophiliac Torture

Released 2021-08-20
Reviewed 2021-11-14

Links:
bandcamp


read in english

Immemorial är senaste EPn av japanska bandet Sailing Before the Wind, den består av två nya låtar och några äldre som spelats in på nytt. Snyggt omslag. Det slår mig annars att de inte låter speciellt japanskt, japanska band brukar ha en viss särprägel men detta låter som vilket annat band som helst, metalcore.

Det handlar dessutom om ganska generisk metalcore, jag tycker inte att det känns vare sig fantasifullt eller speciellt fräscht. Ljudbilden är ganska modern, sångaren är hyfsad för genren, bland de bättre kanske till och med – sångare inom metalcore brukar vara ganska tråkiga men sångaren i Sailing Before the Wind är inte så tokig. Fem spår, kort EP, kanske tack och lov med tanke på att 60% är omarbetade gamla låtar. Hur är det med fantasin?

Ändå ganska medryckande och bra. Samtidigt är det svårt att inte tycka att det bara är ytterligare ett av de där albumen. Det fungerar. Det är ganska bra. Men det glöms lika fort som man hör det, ännu ett inlägg i sagan om medioker musik. Det vimlar av album och EP av samma kvalité som detta och Immemorial har exakt ingenting som sticker ut.

Jag skulle vilja påstå att det skulle vara ganska onödigt att lägga tid på denna, det finns betydligt bättre alster. Det finns också band som faktiskt anstränger sig för att inte låta som vad som helst. Å andra sidan blir det trots allt svårare att hitta även det riktigt dåliga, kanske det positiva med musikens likriktning är att det mesta fungerar som hissmusik, så även detta album.

HHHHHHH