Saeko
Holy are We Alone

Man kan ju inte påstå att Saeko Kitamae är en fegis, för många år sedan lämnade hon Japan för Europa för att skapa sitt eget band och göra bra musik. Det sägs att hon var före sin tid med sina två album från tidigare 2000-talet, 2006 kom det senaste, men att hon inte vill kompromissa med sin musik. Då samarbetade hon med sådana som Lars Ratz (som tyvärr gick bort tidigare i år) och Michael Ehre från Metalium, med flera förstås, Ratz hörs även på detta album, precis som Ehre och förutom dem är det italienska musiker från Trick or Treat och Rhapsody men även Derek Sherinian från Dream Theater som står för bidrag till albumet. Saeko sägs ha en vision som hon inte kompromissar från och hon påstås även ha en egen musikalisk identitet som blandar ganska friskt mellan stilar och kulturer.

Som så ofta när det är japanska band blir det lite annorlunda, även om de anstränger sig hårt för att göra en viss karaktär av musik så blir det en lite fjärran känsla. Saeko är inget undantag till detta och hon väljer själv att blanda friskt med språk, kulturella uttryck, inslag lånade från annan musik och så vidare. Det är en ganska intressant kakafoni av intryck, den känns dessutom varierad och dramatisk. Svagheter är att produktionen känns ganska ordinär, låtarna har ett brett uttryck men ljudbilden känns nästan lite daterad och platt. Sakeo sjunger hyfsat, hon vågar uttrycka sig på många olika sätt och det är kul, men hon gör det ändå kanske oftast lite bekvämt för sig själv, lite mer känsla och äventyrslystnad skulle definitivt inte ha varit av ondo. Speltiden kanske hade kunnat vara lite kortare men med 50 minuter och bra variation kan man lätt acceptera den.

Jag lyssnar på ett bra album när jag lyssnar på Holy are We Alone, det är underhållande på många sätt och Saeko vågar en del, men fegar nog lika mycket. Jag hade velat ha mer emotionellt utagerande sånginsats, det hade hon definitivt klarat och det hade gjort att albumet träffade mer i det perspektivet. Mer drama och framförallt dynamik hade också varit bra för att skapa en vassare helhet, samtidigt kan man ju inte klaga alltför mycket på band som vågar gå sin egen väg. Det kanske inte alltid blir bra, det kanske till och med hamnar mitt i skalan, men det är ändå roligare än nya album av Sabaton eller Helloween, eller något annat av dessa band som bara upprepar sig själva. Saeko är ett intressant val, visst hade Holy are We Alone kunnat vara betydligt bättre, ingredienserna finns där, men samtidigt kan man inte vara så värst negativt till artister som vill gå sin egen väg även om de inte alltid lyckas fullt ut.

Det är ett album man kan titta närmare på, det borde inte vara en besvikelse. Jag gillar att Saeko provar egna grejer, att hon hittar egna uttryck, att hon hittat en egen röst. Nu gäller det bara att fullända uttrycket med ett riktigt vasst album där den fulla potentialen realiseras, Holy are We Alone har många positiva aspekter och är trevligt att lyssna på men samtidigt saknas det där lilla extra.

HHHHHHH