Perfect World
War Culture

Tänk om det vore en perfekt värld, eller åtminstone en acceptabel sådan. Krigskultur kallar New York-bandet Perfect World sitt första album. Ett album med lite udda omslag, åtminstone i jämförelse med vad de brukar ha bland det jag skriver om – samtidigt inte direkt unikt. Men det är ju inte omslaget utan musiken som är främsta fokus och där handlar det om hardcore, NYHC är ett begrepp som omskrivs mycket när man läser om detta band i diverse medier, även i pressmaterialet.

De beskrivs som ett band som kombinerar klassisk NYHC med moderna hardcore-element och som samtidigt behåller autentisk lyrik. Antagligen lyrik med samhällskritiska mått då, såsom punken hardcore-genren har sitt ursprung i. Det är ganska tungt och rivigt, ganska enkelt samtidigt. Bra energi på sångaren och produktionen känns relativt modern, med trettio minuter är dessutom speltiden ganska sansad.

Men är det något man vill lyssna på? Ja, det är en bra fråga. Jag hittade inte så mycket recensioner på nätet vilket brukar vara ett dåligt tecken, men så illa är det väl inte. Gillar man hardcore kommer man nog gilla detta, jag tycker att det är rätt så bra trots allt. Knappast fantastiskt men det gäller ju det mesta som släpps. Det fungerar, kanske att jag som lite mer neutral inte dras till albumet på samma sätt som den som uppskattar genren. Med brasklappen att jag inte har så värst mycket andra reaktioner än min egen att gå på.

Visst kan man kika på detta album, jag tror inte att det är ett som väcker ogillande. Perfect World gör kanske inte ett perfekt album men nog frambringar de kraften i krigets kultur, åtminstone i någon form av symbolik. Ett energiskt och ganska trevligt album, men det är väl knappast minnesvärt och mest troligt nickar man instämmande och sedan glömmer man att bandet existerar.

HHHHHHH