Mad Anthony
Party Heaven Hell Whatever!

Vissa gillar att gräva i det förgångna, och då menar jag inte bara historiker. Det finns också skivbolag som gillar att gräva upp bortglömda album och artister, Eonian records har hittat Mad Anthony. Ett band som var med på åttiotalet, ett bland flera i San Fransisco och Bay Area men till skillnad från flera andra band därifrån fick de aldrig något skivkontrakt och historien ebbade till slut ut och bandet föll i glömska. Det spelades först in 1987 och nu kommer det igen, ett album med ganska kul skivomslag, men är det ett bra album?

Vi känner igen stilen, vi hörde den då från diverse band, man kan jämföra med många band från den eran om man vill, både melodiösa hårdrockare och med glammiga. Stilistiskt är det inga överraskningar, sångaren är ganska typisk också, lite sleaze-känsla på det kanske. Tretton spår med ett föga överraskande låturval, hit-försök, mera arenarockiga hymner och någon ballad – överraskningarna lyser med sin frånvaro. Sångaren är minst sagt ordinär och produktionen glänser väl inte heller, med 46 minuter speltid är det också relativt långt vilket aldrig är till fördel för ett album.

Visst händer det att riktigt vassa album aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar, och att vissa riktigt bra grejer aldrig ens släpps. Men när man botaniserar bland det gamla kanske man ändå ska ha någon slags kvalitetstanke i huvudet, Mad Anthony är inte bara ett bedrövligt dåligt bandnamn och albumtiteln är inte heller bara urkass, albumet bjuder ju inte heller på musik som imponerar. Generiskt för åttiotalseran är väl kanske det mest positiva jag kan komma att tänka på, det känns mediokert och jag skulle inte säga att det är överraskande att inget skivbolag ville satsa på Mad Anthony. Samtidigt skulle de säkert nå moderata framgångar om albumet hade släppts på åttiotalet, Warrant och andra liknande har ju lyckats bra trots medioker kvalité på albumen.

Så visst hade säkert detta album kunnat lyckas om det fått släppas ordentligt med promotion när det begav sig, men att därifrån gå till att decennier senare släppa det är kanske mindre spännande. Jag ser inte att detta album har kvalitén för att intressera någon egentligen, gillar man sleaze, glamrock, den typen av musik finns det betydligt bättre alternativ.

HHHHHHH