Lee Aaron
Radio On!

Kanadensiska Aaron är tillbaka med ett nytt album, de två föregående jag skrivit om har väl inte direkt imponerat. Detta ser onekligen flottare ut om man ser till omslaget, och det kan kanske vara en intressepunkt att albumet skrevs under en helg. Bandet sökte att ha kul och hitta influenser som inspirerade dem som tonåringar, svårt att se att de skulle komma ihåg det med tanke på hur länge sedan det var. Inspirerat av klassisk FM radio och kanske en ersättare för något sådant i bilen eller vad det nu kan vara, men är det en bra sådan?

Klassisk rock, kanske radiorock, lite bluesig, lite retro. Mer fräsigt och levande än senaste studioalbumet jag skrev om, också mer vitalt än något av de två albumen jag analyserat för Hallowed. Om nu det säger så mycket eftersom de två var mer döda än levande. Det är ett dussin låtar, ingen större variation, lättsmälta låtar och hyfsad produktion. Relativt sansad speltid dessutom, men knappast några överraskningar eller någon större originalitet.

Ett ganska bra album tycker jag, klart roligare än de föregående jag skrivit om. Låtarna är genomgående av god kvalité även om kanske ingen av dem är alldeles fantastiskt. Men det fungerar, det är hyfsat underhållande och det känns ändå ganska enkelt att tycka om och att ta till sig. För mig kändes det dessutom oväntat fräscht och det är ju alltid positivt. Så det är definitivt ett album man kan kika närmare på, men knappast ett som sticker ut i någon högre grad.

Man kanske kan beskriva det som ett album man både kan ha och mista. Det går definitivt att lyssna på detta både en och två gånger, men det är väl inget man kommer att lägga på minnet som det absolut bästa man hört. Samtidigt ska man väl konstatera att det är kul att hon visar lite mer livstecken än på de föregående albumen, så det är kanske inte fel att kika närmare på Radio On!

HHHHHHH