Ghosts of Atlantis
3.6.2.4

Spöken från en mytologisk stad som sjönk i havet, kanske lätt fuktiga spöken. De härstammar från de brittiska öarna, städer som inte sjunkit i vattnet. Denna sifferkombination är deras första, album alltså. Ganska snyggt omslag har kvintetten hittat till sitt första album, ett album där de bjuder på åtta spår kring grekiska och atlantiska myter där de väver ihop historiska fynd med myter för att bygga en episk berättelse. Och titeln är förstås kod och de vill att ni listar ut vad den handlar om, men om ni inte vill kan ni ju ta och fundera på det musikaliska.

Symfonisk dödsmetall är vad det handlar om, pampigt och äventyrligt, tänk band som Dimmu Borgir om ni vill ha en referens att jämföra med. Episkt skulle man kunna påstå. Snyggt producerat med stark dynamik mellan vrålsång och klarsång, de åtta spåren visar dessutom hyfsat snygg variation. Kanske inte överdrivet speciellt sett ur en kreativ synvinkel, de kommer inte med något speciellt nytt eller innovativt och kanske inte heller speciellt fräscht men dock väldigt välgjort.

Spännande album med en episk känsla och med bra låtar, bra energi och hyfsat djup. Tematiken är tilltalande och deras musik reflekterar tematiken på ett riktigt bra sätt, det är ett album som glänser och som på många sätt imponerar. Inga större svagheter tycker jag, kanske ibland att de inte riktigt knyter ihop de olika elementen av deras musik genom hela albumet, det finns några lite tveksamma inslag men det stör inte överdrivet mycket egentligen. Bäst är avslutningen, de sista två spåren knyter ihop allting och ger lite känslan av att man vill höra mer, att albumet är lite kort vilket är en mycket bättre känsla är att albumet är för långt.

Värt att kika närmare på, Ghosts of Atlantis bjuder oss på ett riktigt snyggt album, en höjdare till debut som borde gå väl hem bland genrefans och musikfans i allmänhet. Det är ett väldigt tilltalande och trevligt album med spännande historieberättande, jag tycker ett ni ska kika närmare på detta.

HHHHHHH