Fulci
Opening the Hell Gates

Fulci omnämndes tidigare idag när jag skrev om italienska bandet Tenebro, då i form av regissören Lucio Fulci. Bandet som tagit hans efternamn som bandnamn kom nyligen med en återutgåva av debutalbumet från 2015 och om Tenebro var meningslöst tråkiga och inte direkt trogna Fulcis skräck så är bandet Fulci desto mer intressant. Deras senaste album togs ganska väl emot av oss och jag undrar om inte detta är mer spännande – det har i alla fall ett kul omslag.

Förutom de spår som var med på albumet från början erbjuds vi ett par bonusspår på denna utgåva som bjuder på brutal dödsmetall, med aggressiv framtoning och ondskefullt vrålande. Det är dock inte utan variation, vi får mer variation och mer drama hos Fulci än vi får av de flesta band inom den brutala dödsmetallscenen. Dessutom är produktionen bra för något i genren, men givetvis råbarkat och inte direkt välputsat. Speltiden är kort och koncis vilket förstås är ett måste i denna genre för vem står ut att lyssna på gutturala vrål i timmar? Inte jag i alla fall, kanske Fulcis dock.

Kul album, underhållande låtar, lite rå brutalitet och ganska mycket precis det man vill ha det från ett album i genren. Det är imponerande att de kan göra något så intressant av en genre som annars oftast är urtråkig, och Fulci ska snart ha ett nytt album på gång så det kanske finns anledning att snegla lite på det brutala trots allt. Fulci skapar hopp för en genre som är hopplös, och det är bra. Det finns ingen anledning för genre-fans att inte ta sig an detta album, det är ett av få brutala dödsmetallalbum som jag faktiskt gillat – de flesta känns som slöseri med tid, så trots vissa av bandets landsmän så finns det hopp även för denna trötta genre.

Ni ska inte missa Opening the Hell Gates eftersom det är ett alldeles förträffligt album, brutalt, aggressivt, men samtidigt med snygga nyanser och stort djup. Så, det kanske är en bra idé att kika närmare på detta trevliga album, det är en höjdare.

HHHHHHH