Electric Guitars
Freewheeler

Label: Mighty Music/Target
Tre liknande band: D-A-D/White Lion/Mike Tramp

Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Dopamine
2. Hot Blooded Woman
3. Nervous Breakdow
4. Zero Four
5. Going Out
6. Incoming
7. Cut Loose
8. Freewheeler
9. Rainbow
10. Welcome History


Band:
Mika Vandborg - electric guitars (left side), lead vocals
Soren Andersen - electric guitars (right side), lead vocals
Peter Kjobsted - bass, backing vocals
Morten Hellborn - drums, backing vocals


Discography:
Electric Guitars (2014)
String Fever (2015)
Rock'n'Roll Radio (2017)

10 Songs 10 Cities (2019)


Guests:


Info:

Released 2021-11-12
Reviewed 2021-12-19

Links:
electricguitars.dk
youtube

mighty music


read in english

Jag var inte alltför imponerad när Electric Guitars släppte sitt live-album för ett par år sedan, det kändes svagt för ett band som normalt gjort fina album. Freewheeler heter bandets nyaste alster och omslaget indikerar att de fortsätter på det klassiskt anstrukna och nostalgiska. De har ju gjort det bra tidigare och vuxit till ett ganska populärt band, speciellt kanske på hemmaplan, så vart bär det hem denna gång?

Stilistiskt tar de sig nog ingenstans, men vi får dopamin, nervsammanbrott och andra skojigheter på ett lättillgängligt hårt rockande album. Det är väldigt gitarrdrivet, annat vore väl konstigt. Det är klassiskt stiliserat och man tänker tillbaka på klassisk rock genom åren från sjuttiotalet kanske och framåt. Bra sångare. Tydliga melodier och en del ”hooks” med snygg produktion och hygglig variation gör de ett album som är lätt att tycka om och som bör tilltala en ganska stor publik. Dessutom har de med fyrtio minuter hållit speltiden väldigt sansad, sådant är alltid positivt.

Det är ett bra album, bra gjort, snygga låtar, klämkäcka refränger och så vidare. Ett album som inte är helt enkelt att betygssätta, då jag funderar på ett högre betyg tack vare de fräsigt klämkäcka låtarna och hur lätt det är att tycka om. Samtidigt är det svårt att överse de faktum att de kommer med ingenting vi inte hört förr, de försöker inte ens nyskapa utan blickar hellre bakåt. Problemet med det är ju att hur bra det än blir så känns det ändå inte riktigt sådär magiskt eller fräscht som de bästa albumen kan göra, det är extremt sällan det går att göra ett magiskt album utan att komma med något som känns nytt och fräscht. Electric Guitars lyckas inte med det.

Inledande Dopamine och sjunde spåret Cut Loose är riktigt vassa, då är det nästan så man vill ta fram lite superlativer. Men resten av albumet blir kanske mycket som återblickande nostalgiskt drömmande, och sådant är jag lätt allergisk mot. Visst är Electric Guitars bra och de fungerar säkert utmärkt på livescenen men samtidigt går det inte att undgå det faktum att det Electric Guitars gör har gjorts massor av gånger och fortsätter att göras många gånger. Så även om deras musik är trevlig så är det lite som en actionfilm från Hollywood, bra gjort och en stunds trevlig underhållning men inget man bär med sig när det tystnar.

HHHHHHH