Dennis DeYoung
26 East, Vol 2

Label: Frontiers Music
Tre liknande band: Styx/Reo Speedwagon/Kansas

Betyg: HHHHHHH (5/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Hello Goodbye
2. Land Of The Living
3. The Last Guitar Hero (feat Tom Morello)
4. Your Saving Grace
5. Proof Of Heaven
6. Made For Each Other
7. There’s No Turning Back Time
8. St. Quarantine
9. Little Did We Know
10. Always Time
11. Isle Of Misanthrope
12. Grand Finale


Band:
Dennis DeYoung – vocals, keyboards, synth bass
Mike Morales, Ed Breckenfeld, Matthew DeYoung, Khari Parker (RIP) – drums
Jim Peterik, Mike Aquino, August Zadra, Jim Leahey – guitar
Tom Morello ‘The Great Houdini’ – guitar solo on ‘The Last Guitar Hero’
Jim Peterik, Jim Majors – bass
Tim Bales, Steve Eisen (The Ides Of March), Henry Delgado – horns on ‘Hello Goodbye’
Mr.Tacit – accordion
Jim Peterik, August Zadra, Kevin Chalfant, Suzanne DeYoung, Tito Gobi, Craig Carter, Mike Morales & Me. Mostly Me. I Work Cheap And Was Always Available. Besides My Voice Always Reminds People Of A Very Popular ’70s And ’80s Group. No, Not The Pointer Sisters – backing vocals
Michael Manson Gospel Group – appears on ‘Your Saving Grace’


Discography:
Desert Moon (1984)
Back to the World (1986)
Boomchild (1989)
10 on Broadway (1994)
The Hunchback of Notre Dame (1998)
One Hundred Years from Now (2007/2009)
And the Music of Styx Live in Los Angeles (2014)
26 East Vol 1 (2020)
With Styx:
Styx (1972)
Styx II (1973)
The Serpent Is Rising (1973)
Man of Miracles (1974)
Equinox (1975)
Crystal Ball (1976)
The Grand Illusion (1977)
Pieces of Eight (1978)
Cornerstone (1979)
Paradise Theater (1981)
Kilroy Was Here (1983)
Edge of the Century (1990)
Brave New World (1999)

Guests:


Info:

Released 2021-06-11
Reviewed 2021-06-13

Links:
dennisdeyoung.com
frontiers



read in english

Dennis gör sitt andra besök till sin barndomsadress där bandet Styx en gång föddes i hans källare. Styx blev ett stort band förstås, vilket jag nämnt tidigare men på senar år har bandet Styx som fortfarande finns helt saknat relevans medan Dennis släppt vassa låtar och skrivit ett par riktigt vassa album. Samtidigt var det Dennis som skrev nästan alla Styx riktigt bra låtar och i och med sitt 26 East i två volymer väljer han att avsluta sin karriär som albumartist. Och han säger farväl på ett riktigt snyggt sätt, den första volymen var bra och denna är snäppet bättre.

Pomprock är vad det handlar om, ni som hört Styx från 70- och 80-talet kan använda det som referens. Det är modernt producerat, mycket starka melodier och det finns en del nickar tillbaka till klassiska Styx med en del direkta referenser tillbaka till klassiska Styxlåtar där det mest tydliga är Grand Finale som förstås får en att tänka på Grand Illusion. Det är stor variation i låtmaterialet och Dennis sjunger alldeles lysande, det är imponerande hur bra han fortfarande sjunger trots att han varit med så länge och att han fortfarande lyckas skapa låtar som känns fräscha samtidigt som han håller fast vid sina musikaliska rötter. Variationen på detta album är stor, från ballader till lite gospel och mer pampig klassisk hårdrock – de femtiotre minuterna albumet pågår försvinner snabbt, det är ett album som känns riktigt väl sammansatt på den fronten.

Som jag redan varit inne på tidigare i texten så är detta ett riktigt snyggt och bra album, Dennis sätter snyggt punkt för sitt albumskapande med ett album som både visar vad han kan och att han aldrig slutat vara relevant som musiker och musikskapare. Allt är inte superförträffligt men majoriteten på detta album är i nivå med vad Styx gjorde under sin storhetstid med Paradise Theatre, Grand Illusion, Pieces of Eight och så vidare, det är den typen av låtar i modernare skrud vi får här. Och det saknas inte nostalgi, Isle of the Misanthrope som är ett av mina favoritspår på albumet har flera sköna referenser till klassiska Styx-låtar, en snygg tillbakablick och Grand Finale är samma som avslutade Grand Illusion för över fyrtio år sedan.

Imponerande album, och det känns lite synd att Dennis inte tänker spela in fler album när han uppenbarligen har förmågan att spela in riktigt grymma sådana. Men samtidigt kan man ju knappast förneka att han bjuder oss på en riktigt stor Grand Finale med de två 26 East-albumen, och med det konstaterar jag att Dennis definitivt slutar när han är på topp, något fler borde tänka på. Tack Dennis för dessa fina album och en fantastisk musikalisk gärning!

HHHHHHH