Vandenberg
2020

Man kan väl inte anklaga nederländska Vandenberg för att hitta på en alltför finurlig titel till sitt nya album. Bandet var stort på åttiotalet med tre album under årtiondets första del, därefter var det tyst. Huvudkaraktären Adrian Vandenberg som han i angliserad variant heter har bland annat hörts i Whitesnake och lite andra grejer men nu efter över trettio års tystnad kommer ett nytt album, då med ett nytt band där han knutit till sig Ronnie Romero som bland annat hörts som sångare för Ritchie Blackmores Rainbow och The Ferrymen som vi skrivit om här på Hallowed.

Musikaliskt känns det väl en hel del som att det nickar tillbaka mot den tid då Vandenberg senast gjorde musik, det låter som en lite uppfräschad variant av åttiotalshårdrock. Romero har en skön rockröst som passar bra till det musikaliska, det är också rätt schysst drag i låtarna och det känns som ett ganska medryckande album. Det kan väl dock knappast sägas vara särskilt nyskapande, det känns välbekant och det är inte bara för att de bjuder på en nyinspelning av bandets kanske mest kända hit Burning Heart. Vi får tio spår där alltså Burning Heart är en nyinspelning och resten är nya men hade jag fått gissa hade jag trott att de också var nyinspelningar av åttiotalslåtar, har jag inte hört Light up the Sky tidigare? Speltiden är sansad och variationen ungefär som man kan förvänta sig från ett album i denna genre.

No Surprises är en låt jag ofta kommer att tänka på när jag lyssnar på musik, det är väl främst för att det bjuds sällan på något överraskande i branschen och Vandenberg är knappast ett undantag till det. Det är förutsägbart och kreativt ganska ointressant men det är klämkäckt så det räcker, det är lätt att ta till dig och det är svårt att ställa sig överdrivet negativ till ösig rockmusik med skönt passionerad sång. Det finns anledningar att tycka om detta album, det är välgjort och låtarna är tilltalande men det är för lätt att tröttna för att man verkligen ska ryckas med.

Var det värt att komma tillbaka med ett nytt album 35 år efter det senaste? Därom kan det kanske tvistas, jag är inte så säker. Däremot är jag säker på att det är ett ganska schysst album som man nog bör kika närmare på om åttiotalets klassiska hårdrock är en preferens. Ett bra men knappast speciellt minnesvärt album kan väl bli min slutsats gällande 2020.

HHHHHHH