Lars Eric Mattsson
Astral Groove

Det har gått tjugofem år sedan Lars Eric Mattsson släppte albumet Astral Groove och det tycker han och hans bolag Lion Music är värt att fira med en jubileumsversion. Och varför inte? Om något känns som lite av en milstolpe så är det ju värt att göra något när denna jubilerar, så länge man inte gör så med allt man släpper utan bara det viktigaste. Jag såg exempelvis nyligen Dream Theater göra sin Scenes From a Memory live i sin helhet för att den firar 20 år, det var en majestätisk upplevelse. Så bra är inte detta album men det kan sägas om majoriteten av album som ser dagens ljus.

Det är lite bluesig hårdrock, mycket gitarrorienterat men samtidigt lättillgängligt och inte sådär våldsamt komplext eller bara trixigt gitarrlirande bara för att visa sin fingerfärdighet. Björn Lodin som gör sången låter väldigt bra på detta album och Mattsson har bra känsla i sin musikaliska framtoning vilket gör att det känns som ett mycket snyggt framfört album. Jag gillar Mattssons gitarrspelande, han gör det alltid väldigt snyggt men kanske inte alltid att han lyckas skapa de där utomordentliga och oförglömlig låtarna. Det hörs också ganska tydligt att detta är ett album som har några år på nacken, visst är det snyggt remixat och så vidare men det går inte riktigt att dölja att inspelningen har två och ett halvt decennium på nacken – visst finns det några inslag som är inspelade 2014 men det förhindrar att albumet som helhet låter lite daterat, inte mycket men det ger ändå intrycket att vara av äldre slag.

Jag kan konstatera att jag och press-release-författaren på Lion Music inte riktigt delar åsikt om vad som är en tidlös klassiker men sådant är förstås subjektivt. En tidlös klassiker för mig är ett antingen väldigt inflytelserikt album eller ett som aldrig känns daterat, jag försökte komma på en från 1995 men sådär på rak arm stod det still men Nevermore debuterade och Slaughter of the Soul av At the Gates kanske kan benämnas som en tidlös klassiker från 1995, inte en av mina favoriter personligen men ett betydelsefullt album enligt många. Jag är inte lika övertygat om att detta album passar in bland sådana album, men det kan ju vara en viktig punkt i Mattssons karriär.

Det är ett kul album men det har kanske inte åldrats superbra, så tycker jag nog att man kan beskriva det. Skön musik och bra låtar men inget som riktigt sticker ut, det låter bra och man lär inte ogilla det men det är väl tveksamt att det vinner supermånga fans. När det kom var det säkerligen ett väldigt intressant album men tiden är inte alltid snäll mot all musik, det finns många grymma album som känns väldigt daterade, ta bara Rainbows klassiker Long Live Rock’n’Roll (ett favoritalbum när jag växte upp) som känns så daterad att man inte längre kan lyssna på den för att ljudbilden är så tragisk. Detta album är långt ifrån så daterat men tiden har inte varit helt snäll mot denna 25-åring som är bra men inte känns sådär överdrivet fräsch.

HHHHHHH