Grand Massive
4

Fjärde titeln för tyska Grand Massive, det tredje albumet. Snyggt omslag. Förra albumet som var deras första på Metalville uppskattades av oss när vi skrev om det 2016, det här ska vara målat utifrån en bredare palett om man ska tro skivbolaget. De bjuder bland annat på sin snabbaste låt på detta nya album som de producerat med Christoph von Freydorf känd från Emil Bulls och de har jobbat med albumet som kallas 4 under tre års tid.

Fans kommer att känna igen Grand Massive på den stora starka stonerrockiga ljudbilden med lite klämkäcka refränger. Det är lite mer dynamiskt och varierat än sin föregångare, sångaren är hygglig, fungerar bra för genren tycker jag. Produktionen är bra och fungerar över hela linjen med ett bredare låtregister än på det föregående albumet. Det känns också relativt fräscht utan att för den skull vara direkt nyskapande, kanske lite lång speltid med femtio minuter, de hade nog kunnat korta med ett spår eller kanske två.

Inte direkt ett revolutionerande album men ändå ett steg vidare stilistiskt för Grand Massive, men är det bra? Jo, men det är det. Även om jag kanske inte riktigt vill hissa det, för trots ett bredare register och så känns det som att alldeles för många av låtarna är av lite samma karaktär och jag skulle vilja ha ett lite större emotionellt engagemang. De kallar ett spår Revolution Walz men vi får inget engagemang kring denna revolution och inte heller något drama. Och det finns mer liknande, deras snabbaste låt i sin historia är en av de mest tråkiga också. Visst finns det väldigt vassa spår som The Collector som jag tycker träffar väldigt rätt, My Path är också snygg och Never Gone som hyllar bortgångna rocksångare fungerar också. Det blir både bättre och sämre än föregångaren, mer dynamiskt och kanske också mer spretigt.

4 är ett album som känns ganska fräscht och ganska intressant, det har några riktigt snygga partier men också väldigt tråkiga sådana och någonstans landar jag i ett omdöme där dessa partier tar ut varandra. Det är svårt att riktigt hylla ett album där en ansenlig del känns trist, samtidigt blir det lika svårt att ta fram sågen. Det jag kan konstatera är att Grand Massive gör ett försök att gå vidare, att fortsätta utvecklas och de lyckas ändå hyfsat bra med det. Det jag kan fundera på så här när jag ska skriva de sista orden är om de inte överarbetat albumet lite, många av de tristare låtarna känns ganska urvattnade som att man under lång tid strömlinjeformat dem tills det inte riktigt finns någon själ kvar. Jag tror att 4 bör tilltala åtminstone bandets fans, säkert fler än så.

HHHHHHH