Eleine
Dancing in Hell

Förra året släppte Eleine en ruggigt meningslös EP, jag ifrågasatte framförallt meningen med att släppa den i fysisk version när den inte tillför ett dugg och var ganska dålig. Med tanke på hur mycket plast och så vidare förorenar kanske det nästan borde vara kriminellt att släppa sådant skit, allt som var vettigt på EPn kommer dessutom på detta album ändå – så vad var meningen? Att skräpa ner med onödig dynga? Nya albumet heter Dancing in Hell och tråkigare Epica som jag skrivit om dem tidigare stämmer nog fortfarande bra som beskrivning av Eleine.

Det är kvinnofrontad hårdrock/metal med vissa undertoner från det klassiska med en del vrålig sång som utfyllnad. Madeleine som gör den kvinnliga sången är hyfsad, knappast någon av de bästa kvinnliga sångarna i metal-världen men hyfsad. Vrålsången är patetiskt tråkig, som vrålsång ofta brukar vara. Produktionen är modern och poppig, inget speciellt egentligen – känns lite kommersialiserad och opersonlig, om något. Långt album dessutom, elva låtar och femtio minuter känns alldeles för väl tilltaget, kapa 15 av dessa minuter och utfyllnaden minskar betänkligt. Variationen är också relativt obefintlig, precis som originaliteten – jag tror att de sett att band som Nightwish varit framgångsrika och försöker bara imitera sådant de gillar istället för att faktiskt komma med något eget.

Det är oförargligt, det är lätt att ta till sig och lätt att tröttna på. All Shall Burn, titelspåret från EPn och Memorian är nog bäst och väldigt bra spår, den första är för lång dock. Men det mesta av albumet känns som en transportsträcka, det händer ingenting spännande, jag rycks inte med och det pågår mest i bakgrunden även när jag lyssnar i hörlurar – det finns helt enkelt inte mycket att fastna för hos Eleine. Jag tycker nog ungefär detsamma som när jag recenserade Until the End för ett par år sedan, schysst men egentligen innehållslöst – kanske lite som en blankpolerad och guldlackad bajskorv, upputsad men ändå avföring. Så kasst är det väl kanske inte, man kan definitivt lyssna på detta album även om det inte imponerar speciellt mycket.

Över 500 minuter har jag lagt på detta album, jag har försökt skapa ett intryck, lyssnat och lyssnat för att hitta något att skriva om det men det är tomt, innehållslöst, fantasilöst, ett par lite vassare spår men en helhet som mest pågår utan att något händer. Ungefär som den där ansiktslösa massan man ser när man går på en gågata i en stad eller på en tågstation eller liknande – bara massa, ingenting man egentligen lägger märke till. Det mest positiva jag kan säga om Daning in Hell är att den inte är usel, det är ju inget vidare argument för albumet. Det bästa vore kanske att album som dessa fick förbli osålda och samla damm så band och skivbolag kunde förstå att kvalité blir lidande av kvantitet och de allt färre guldkornen drunknar i den allt större grå massan – den massa där detta album återfinns, äntligen får jag markera spåren och trycka delete.

HHHHHHH